Ibland, mycket sällan, önskar jag att jag kanske inte skulle ha åkt utomlands någonsin, för då hade det varit så mycket lättare att bara nöja sig med Sverige och Spanien nångång då och då. Nu är det ju så att mitt motto genom livet är carpe diem, vilket ungefär betyder att du ska leva ditt liv som om du vore död nästa dag, alltså leva livet till fullo och njuta av varje moment. Och detta motto rör mig starkt vilket gör att jag faktiskt inte ångrar en enda sak i mitt liv hittills, så i grund och botten vet jag att jag bara är glad över allt jag sett och gjort och jag skulle inte vilja byta det mot något alls. Det är bara när det är så här svårt att bestämma sig som jag undrar lite hur det skulle ha varit om jag inte varit så resehungrig. Det gör livet liksom lite svårare. Jag vill se så många länder och göra så många saker, och jag vill hinna med allt detta innan min livshistoria är slut. Detta gör att jag stressar lite väl mycket när jag som till exempel vid tillfällen som dessa bara borde andas och fundera ut nästa steg. Vad stressar jag för egentligen? Jag vill bara resa. Undrar om jag kan bli reseguide? Helst vill jag ju bara hjälpa människor och djur i Afrika, njuta av lugnet på Jamaica och dansa loss i Miami. Och på detta då även resa och upptäcka nya och gamla länder. 

Äh fan att det ska vara så svårt. 

Och det konstigaste är att jag hatar att bo i resväska. One love.

En halvtimma kvar. Sen är jag 25 år gammal. Panik ja. Kris ja. Jag är 24 år gammal. Jag börjar bli gammal och jag måste bli vuxen. Sad but true. Jag hade ett great år som 24-åring dock, ser fram emot ett ännu bättre som 25-åring. Nästa gång jag bloggar är jag halvvägs till 50. *panik*

Och nu är dagen äntligen kommen. Dagen då jag bloggar igen. Senast var det ju landkrabborna som tog upp det mesta av platsen och det var de väl värda för utan de hade vi aldrig ens pratat med Turtleman och då hade vi missat en sån grym massa aktiviteter och fitness och dinosaurier och mörka grändfester med (grattis Kongo!) konstigare och konstigare människor och tja det hade vi inte velat missa för hela världen. Just den där grändfesten var ju något speciellt. Eller att vi satte oss i en bil med en egentligen ganska okänd man som tar oss upp i djupaste djungeln där kvinnor knappt skymtas eller till bilreparerare till kusiner förvandlar din motor till gräsberoende. Eller bara till en annan gårdsgränd där vi hänger på motorhuvar och där framtida OS-medaljören Gregory Foster tränade på i mörkret, barfota, kom ihåg det namnet! Konstigt nog var det inte ens läskigt en gång. Sen sa vi iof att det här hade vi nog aldrig gjort om vi inte hade Skalman med oss för han var som en klippa i stormen. Eller den Klippan anneli hade självmordsbenägenhet på (VEM i hela friden hoppar frivilligt utför ett stup ner i krabbvatten!??). Poor Turtle. Vi är nog intensiva att hänga med. Men dagarna gick och efter mer kryss i the bucketlist så var det dags att säga hejdå till allas vår Skalman för han skulle ta sig till Hollywood. Och det var lite sorgligt allt för hur skulle vi nu kunna klara oss:O??? 

Som tur var fanns Ricki, Emmon och eh umm whats his face-Tampa och de avlade ett löfte till Turtle att ta hand om oss och det gjorde de på sitt absolut egna lilla sätt. Vänligt men speciellt. Och jag måste säga att det var himlans roligt nästan allt, inte mycket att klaga på här inte! Om ni går på Devon House I Scream så köp 'Grapenut' i mängder åt mig också pliiis! Har du vägarna förbi Negril och coral seas garden så locka gärna fram krabborna med att hälla x liter vatten i hålen men se till så att ingen svensk ser dig för då kommer säkert djurskyddet in men jag lovar dig det funkar! Säg också hej till Smiley och drick av hans kaffe för det är gott , och tja , jag vet inte. De flesta turister håller sig inomhus på resorterna och ser väl ingenting medan vi kände oss som infödingar. Och har någon sett filmen Marley? Jag grät som en syndaflod på planet hem. Vad den mannen gjorde och vad han kämpade för, vart han kom ifrån och vad han uppnådde, det är en saga i sig. Den ska köpas och gråtas över fler gånger. One Love heter min högra fot numera och jag hade inte kunnat vara stoltare. Nästan så att jag ska bli rastafari jag själv. Hitta hem liksom. För det verkar ju inte funka här i Sverige. Suck.

 Det kommer ännu ett jamaicanskt blogginlägg. En dag då jag är mindre trött. Jag lovar. Tills dess kolla gärna in Annelis blogg från Jamaica tiden. Speciellt det senaste inlägget  'Hur Jamaicaturen slutade..' för det är soooo true.   http://donnis.blogg.se/

Sen måste jag självklart hjälpa Paddan himself med fans, så att han kan komma och spela här i Sverige och hälsa på oss. Gillar du modernare reggae så lovar jag att du kommer gilla hans nedanstående två låtar; enjoy!

Rastaparty: 

Poor and Needy:  

Dude! Sista blogginlägget från Jamaica. Men oroa er inte. Det kommer en STOR summering asap det finns tid och dator. Tills dess får måttligt flygplatsroade Anneli nöja sig med sitt piglet-skratt.

Bob is The King and Rohan is The Lion! Turtleman is The Turtle! Lickamore! Peace Love and Happiness

Okej ibland är vi faktiskt duktiga. Vi sa att vi i Negril skulle stanna på hotellet och inte ge oss ut på vare sig spännande äventyr eller läskiga rundturer så det är därför vi ligger duktigt i våra sängar en söndagskväll när vi likagärna hade kunnat följa med Negrils meste kändis Turtleman på reggaefest i hans gamla neighborhood. Pluspoäng för det!

Nåväl. För att ta krabbhistorien från början så hörde ni ju senast av historien om ehm dude Delaroy va? Jo men sen dess har det hänt lite igen. Okej samma dag som jag skrev det senaste inlägget om hatade turister gav vi oss ut i Mobay och kan ni tänka er, det var heltomt! Inga cruiseship inne för det var torsdag och inte onsdag jihaa! Men vi tog oss ändå friheten att istället för Doctors Cave klampa in på den lokala beachen och utforska området. Där träffade vi en dude som gjorde en massa cirkuskonster och en annan dude som vi kallade Chevron Bolt och sen en tredje rastadude. Det absolut bästa med det här var att vi bestämde allt. Allt. Sitt. Ligg. Gör ett hopp. Raca varandra. Ut och simkonsta med dig. Flyt. Stå. Sitt. You get the point? Yeah buddie that was awesome! Efter vår hela eftermiddag med Snubbarna tyckte vi att det var utsvävningar nog för en vecka så vi kravlade oss till Margaritaville och utnyttjade våra kuponger. Sen var det basta och taxi hem! 
I fredags var det Margaritaville som gällde igen och vi tillbringade vår heldag i Mobay i tryggt vatten med Mario och de vita killarna från Florida. När vi lite senare på em smuttar på våra margaritas med floridianerna kläcker en av dem ur sig att han spelade i Battleship. Wtf! Nu känner jag två actors i den filmen! Coincidence??  Well. Vi tyckte det var en bra ide att få gratis mat på en resort och tja bubbelpoolen där nyttjade vi väl, flipflops tappades bort och siffrorna 5230 har numera fått en helt ny innebörd! Vi fick också lära oss att ja det kittlas när du har en eremitkräfta i handflatan och vi ska sluta vara så impulsiva och vad en bucketlist är för något. 

Dagen därpå, igår, (herregud att vi ens har koll på dagarna här är ett under!) skulle vi ta oss till Negril på västsydliga kusten. Vi frågade runt en aning och bestämde oss för den lokala busservicen. Den visade sig inte vara exakt som hemma i kära gamla Sverige. Busstationen i sig var ett kaos utan dess like och folk skrek på oss för att försöka få oss in i deras minibussar gjorda för 10 pers och till slut fann vi oss i en av dessa vita oskyltade bussar tillsammans med bokstavligt talat 18 andra personer förhoppningsvis på väg till Negril. Vi drog en suck av lättnad när en barnfamilj klev på och vi skymtade tre kvinnor i sardinhögen. Resan i sig var 40 minuter oklippt skräckfilm och jag kände mig som hunden i reklamen med floppigt ansikte, för givetvis fanns det ingen a/c och alla fönster stod på vid gavel. Jag kände verkligen att uttrycket "Du kunde se att väder och vind satt sina spår i hennes ansikte" verkligen passade in på mig här. 

Haha Anneli snarkar här bredvid mig nu lol. (Bara för att hon inte tror på det själv:P)

Anyways. Fram kom vi ju. Som tur (?!) var fick vi en BIL som buss sista halvan av vägen och vår käre chaufför Rasta-Nigel tyckte också vi kunde få känna på hur det är att leva on the edge. Tanks mon. Ironi där ja lol. Men som sagt vi kom fram och var enormt trötta och pizzasugna så vi letade igenom hela den bastanta gula sidorna katalogen vårt kära hotell lämnat oss på rummet. INGEN har deliverypizza!! Kan ni tänka er våran bestörtning när vi insåg att det inte skulle bli nån pizza! Vi grymtade lite och suckade mer och jag kan nästan svära på att jag såg tårar hos Anneli när vi förstod att vi skulle behöva gå ut till vår grannrestaurant 20 meter bort. Slutligen masade vi oss ut bara för att få vår efterlängtade GODA pizza nextdoors liksom!! Dudes wtf. 

Sen gick vi resolut och glatt hem i mörkret i och skojade om katterna i soptunnorna och hade vi vetat vad vi vet idag hade vi inte varit lika sorgelösa! Idag upptäckte vi att precis utanför vår dörr bor en hop av gigantiska landkrabbor som gärna tar sig en kvällpromenad!! Och alltså jag vet vad ni tänker. Att det inte är läskigt?? Haha. Ni skulle ha träffat honexemplaret Turtleman hämtade upp åt oss. Hon var liksom hona (läs liten) oh ändå var hon tre ggr större än min iPhone och snabbare än en ekorre. Inte vad du vill ha inne på ditt hotellrum ! 

Sen spenderade vi kvällen med Turtleman, laddade ner hans musik och klagade över Facebook. Och nu är jag äntligen trött så nu ska jag sova. Godnatt på er!

Se tidigare inlägg!

En dag i Montego Bay är inte som en dag i Ocho Rios. Här är det en himla massa turister och trots att det är skönt att åter vara i civilisationen så saknar jag det där autentiska Jamaica som vi nu bott i nån vecka. I Ochos så var det nämligen massa massa svarta och typ eh två vita. Jag och Anneli. Här i Mobay är det tvärtom, det är nästan så att vi måste jaga ner de få svarta vi ser och stoppa de i fickorna för att de är så sällsynta här. Nä skämt åsido klart det finns infödingar här men andelen vita bara stiger och stiger. Det är som en invasion och allt jag ville ha var lite lugn, ro och autencitet. Vi tog oss föga motiverat ner till stranden igår (Soon come!) och väl därinne på Doctors Cave höll vi på att få banbryt. Eller som nån kallar det, hybris. Mest var det väl jag som höll på att dö så sakteliga inombords. Jag är liksom ingen turistperson trots att jag är en turist själv. Det finns resor där turister för mig är välkomna med kameror och picknicks i högsta hugg (läs Mallorca/Ibiza/Ayia Napa) och så finns det resor där jag skyr turism som pesten. (Rom/Key West/Jamaica). En av anledningarna till varför jag inte gillar KW överdrivet mycket är för att det kryllar av turister. Var är det riktiga, var? Hur kan man ens njuta av det om det känns som att du är hemma i civilisationen? Sitta i en bar där du träffar på folk från hela världen istället för människorna som faktiskt bor på plats. Missförstå mig rätt, jag och Chrille hade en amazingly rolig helg där och han var definitivt det bästa sällskapet att åka dit med för att han får en att glömma turisterna - eller ännu bättre göra narr av situationen. Men jag har inget urge att åka tillbaka dit, det finns andra platser jag vill utforska. 

Däremot, Jamaica på riktigt är helt fantastiskt. Den här naturen och det blåa vattnet är helt drömlikt. Snorklingen underbar och folket framåt, vänliga men väldigt nyfikna. De bor i sina skjul, röker sin ganja och säljer sina lichees barfota på gatan men är ändå väldigt happy go lucky. Fisken ska tydligen smaka prima och fiskefolket själva kan inte simma, men de tar det lugnt ändå. Reggaemusiken finns överallt och Bob is The King och Rohan is The Lion! Nu ska jag leta reda på Anneli uppslukad av hotellet Grandiosa och vi ska hitta mer av det riktiga. Typ eh en inhemsk supermarket. Och gå lite. Sola ska vi inte göra för vi brände amatörmässigt nog rumporna igår. Suck. 

Länge leve autencitet! (Jag lovar, jag ska hitta dig bland alla vita!!)

Oh och btw ; om det är nån som vill ha en svart man att gifta sig med så jobbar det en jättetrevlig lång fd fotbollsspelare här på hotellet. Han heter Delaroy, spelade fotboll i England under ett par år och numera har han byggt sitt 6-bäddrumshus här på Jamaica, och han har två bilar (Toyota Corollas, en med inbyggd musikanläggning!) och en katt. Han gillar att laga mat och drömmer om en vit kvinna och mixade barn. Han är 29 år gammal och han väntar just på dig! (Han ser bra ut ja, inget rastahår dock:()

Svar till bloggen med ämnesfältet "Snabbt giftermål och jamaicanskt medborgarskap"! Helst asap då vi ev lämnar Mobay på lördag !

ONE love

Det jag och Anneli just kom in från överlevande är absolut inget för varken harhjärtade eller skolböcker. Don't do this at home!!

Ok så vi ville bara ha en pizza, drink och en säker hemfärd. Från början. Sen blev en sån himla massa mer och nu är vi glada och överraskade över att vi faktiskt ligger i våra sängar och lever. (Kanske ska nämna 'fast beslutna om att inte göra om det!!') 

Ok. Djupt andetag. Vi tog oss iaf till Margaritaville. Hamburgare, ingen pizza. Drinkar ja. Solnedgång ja. Svart haitisk bög från New York ja. Känner vi snubben? Nä. Borde vi gå med honom till en mörk gränd med skjul istället för hus och svarta äldre män som sitter och läser Bibeln högt med ficklampa? Eller där de står och röker gräs och fångar fisk i klungor? Män. Bara män. Borde vi gå dit då? Enkelt svar: nej! Gjorde vi det? Självklart. Är vi dumma i huvet? Ja kanske en aning.  Well. Två timmar senare kommer vi ut ur detta med en faktiskt ganska trevlig upplevelse, trots att Anneli nästan spytt, Eya från NY åt ett fiskhuvud med ögon och allt och jag faktiskt tyckte en liten unge vid namn Armanie är den gulligaste unge som gått på denna  jord. Och ja. Jag blev dared att äta fiskuslingen och vet ni vad jag gjorde det. Bah på er! Det var TVIÄCKLIGT men jag gjorde det. Euphoria nu ska vi gå och lägga oss. 

ONE LOVE - Bob is The King and Rohan is The Lion