För att ens börja med något så konstigt som bara jag kan så tänkte jag lite på alla skitarmband som just nu sitter på mina armar och som jag borde slänga bort eller iaf ta av till förmån för lite finare smycken som jag faktiskt har. Men då är det så att de flesta är minnesvärda mer eller mindre så på vänster handled har vi ett powerbalance band i vitt och rosa, precis ett likadant som jag köpte till maya Fuchs i Miami. Sen har jag ett illgult FEI-armband som ändå kommer kastas bort efter den här veckan så det räknas inte. På höger handled har jag ett orange-grönt-svart som hör till Wien och stall puck-tiden, gjort av inkaindianer. Från London finns också ett rött plastigt H&M we love horses och ett rött VIP-band hit till Thermal så att man kan äta hur man vill. Eller dricka. Om man hinner vill säga.

Så till Thermal som överraskat mig positivt hittills. Först och främst är det mycket mindre sand och ökenstormar än vad jag hade förväntat mig och bara det ger ju pluspoäng. Sen finns Linda här. Och vårt team är roligt. Markus vann en $25000 klass med mulan Lancero, mexarna är snälla, Rob kommer med starbucks morgnar och Saer är gullig. Vad som suger stenhårt är de tidiga morgnarna. Eftersom team coulters mexare tror att ALLT måste vara klart innan Markus beerbaumen kommer och rider har det för det mesta betytt start mellan 5-6 am. Im dying. Nu med. Så nu somnar jag. Mer. Updates imorgon

Jag skrev ett mega långt inlägg. På telefonen. Och sen tänkte jag bara lägga till en bild av allt beautiful här ute på vägen ner till Thermal och då spunkade telefonen. Fucker. Så kort sammanfattning av vad jag babblade om i det inlägg som försvann:

- på väg t Thermal
- amazing hus med minigolfbana, fireplace, pool, biljardbord och tennisbana väntar på att delas med team beerbaums
- update later
- solen i ögonen
- öknen börjar bli varm
- LA vs SF 1-11
- snäll driver

Adiooooos

Från en dag till en annan bytte jag kontinent. Typ bokstavligen talat. Nu sitter jag i San Francisco istället för i Hulta och vädret tillåter tshirt under dagarna istället för varm varmare jacka dygnet runt. Linda plockade upp mig från flygplatsen igår, och min väska som inte hann med i stressen på Newark fick komma som en eftersläntrare senare på kvällen men nu är alla utom Ceasar här. Han fick stanna i Hulta den här tiden, så kanske han kan komma med nästa sväng. Flygresan är lite mäkig med att beställa plats för hund i kabin och eftersom det inte var jag som bokade och iom att biljetten bokstavligt talat bokade 11 timmar innan avgång så kände jag att det skulle bara bli rörigt. Saknar honom gör jag dock. En massa. :(

Och nu måste jag sova. Jag är dötrött. Klockan är ju faktiskt 05.30 borta hos er. Gonatt med er , jag lovar uppdatera och skriva mer imorgon.

...som jag saknar så mycket ibland. En häst liksom. Fast för mig är han THE HORSE. 

Let me introduce Mr Tinka's Boy himself. Love you!

Checka in när de två kämparna vinner ett världscupkval med seriously ett mindre galoppsprång till sista hindret. Seriously ett mindre. Amazing. 

Eller vinner WC-finalen 2001. En film säger mer än 10000 ord <3

Jag saknar Jamaica. Det var helt wonderful och jag tror att vi missade lite av greatnessen när vi var mitt uppe i den. Det betyder ju alltså att jag inte riktigt levde upp till mitt carpe, trots att vi ändå gjorde det på så många olika sätt. Ingen kan säga att vi inte gjorde det mesta av den resan och den resan var fantastisk. Memento vivere på det. 

Jamaicaner är ett fantastiskt intressant folk. Fine att de är höga mesta delen av tiden, men i och med att de flesta inte jobbar så hårt så hinner de tänka desto mer. Och de ord som faktiskt lyckas ta sig ur munnen är faktiskt riktigt kloka ord. För det mesta. Jag är imponerad. Jag gillar inte fransmän, andra avskyr italienerare (av mer eller mindre sunda anledningar lol, so not my fault) och jag tror att en stor del av mänskligheten skulle använda ord som "slöa" "höga" och "gone" för att beskriva jamaikaner. Och det stämmer inte riktigt. Som ni kanske har märkt har jag ju blivit lite av ett fan av denna duden Bob och det är inte för att han rökte och inte för att han sa no woman no cry och inte heller för att jag känner hans son lite sådära. Nej utan för att han faktiskt uppnådde saker i sitt liv. Han ville. Han kämpade. Och han trodde på sitt case. Genom hela livet. For goddas sake, mannen lyckades få två partiledare som stod för totalt motsatta saker i ett splittrat civil war-Jamaica att fatta varandras händer, impulsivt, under en konsert i Kingston. Mitt framför den lika splittrade och våldsbenägna publiken. Respect mon.

"The One Love Peace Concert was a large concert held on April 22, 1978 at The National Stadium in Kingston, Jamaica.

This concert was held during a political civil war in Jamaica between opposing parties Jamaican Labour Party and the People's National Party. The concert came to its peak during Bob Marley & The Wailers' performance of "Jammin'", when Marley joined the hands of political rivals Michael Manley (PNP) and Edward Seaga (JLP)." (Wikipedia)

Mandela kommer nära men jag tror nästan Bobban slog högre på min imponeringsskala just där. Bob ville göra gott genom sin musik och han strävade efter sitt mål att ena folket genom hela sitt liv. Han var även den som officiellt först la till den extra pulsen, takten, som gör reggaemusik så speciell. 

 För mig är han så nära en idol man kan komma att ha som 25-åring. Vad han gjorde var stort. Är stort. Visste ni att han skrev en sång för att stödja de som kämpade för en vit minoritetsregel i dåvarande Rhodesia 1979? Låten kallas "Zimbabwe" och idag ses den som en av landets nationalsånger. Zimbabwe. Afrika. Uppror. Kolonier. Äh han var helt enkelt superior Bobby. En pojke som föddes på 2nd Street i fattiga fattiga Trenchtown, en del av Kingston, och som uppfann sin musik med allehanda saker han kunde finna i området. Han följde sin dröm, han ville något och han kämpade för det. Blesse mon. One love.

(Jag vet att det inte har handlat om shopping, hästar eller vardagssaker på länge här men det kommer. Snart blir det nåt roligt att skriva om, det tror min känsla! )

Tills dess, här är klippet när Bob sammanfogar händerna från två partiledare under ett politiskt inbördeskrig. Som ni ser är det inte planerat, och om ni undrar varför han skuttar runt på scen och ser hög ut, är det antingen för att han faktiskt var det eller mest troligt för att han var en extraordinary karismatisk person som tja, njöt av livet och att uppmuntra människor. I varje uppträdande jag sett med honom, beter han sig såhär, så mina pengar ligger på sista påståendet. Eller en kombination, trots att gräs brukar ge en lugnande effekt. Vid 1:40 börjar han med att berätta att han "want a send a message" och att han är "not supposed to talking" och sedan ber han sina partiledare att komma upp på scen. Enjoy, det ÄR värt att titta på och det är inget man bör missa. Don't miss it, det är upplyftande. (och så jäääävla häftigt!) Dessutom: filmen "Marley", see it!

He changed people

OMG lite humor på kvällskvisten!! "You slapped a fish"

Och en som stämmer så bra in på svenska folket, pricksäkert!

Och obligatoriska gangnamstyle-videon! För människor utan svenska rötter är det nog väldigt underhållande med tomtar och förrymda sjukhuspatienter med eld i håret som dansar japansk dans! Utan alkohol i kroppen!! 

Nu ska jag äta, adios amigas