Jag saknar Jamaica. Det var helt wonderful och jag tror att vi missade lite av greatnessen när vi var mitt uppe i den. Det betyder ju alltså att jag inte riktigt levde upp till mitt carpe, trots att vi ändå gjorde det på så många olika sätt. Ingen kan säga att vi inte gjorde det mesta av den resan och den resan var fantastisk. Memento vivere på det. 

Jamaicaner är ett fantastiskt intressant folk. Fine att de är höga mesta delen av tiden, men i och med att de flesta inte jobbar så hårt så hinner de tänka desto mer. Och de ord som faktiskt lyckas ta sig ur munnen är faktiskt riktigt kloka ord. För det mesta. Jag är imponerad. Jag gillar inte fransmän, andra avskyr italienerare (av mer eller mindre sunda anledningar lol, so not my fault) och jag tror att en stor del av mänskligheten skulle använda ord som "slöa" "höga" och "gone" för att beskriva jamaikaner. Och det stämmer inte riktigt. Som ni kanske har märkt har jag ju blivit lite av ett fan av denna duden Bob och det är inte för att han rökte och inte för att han sa no woman no cry och inte heller för att jag känner hans son lite sådära. Nej utan för att han faktiskt uppnådde saker i sitt liv. Han ville. Han kämpade. Och han trodde på sitt case. Genom hela livet. For goddas sake, mannen lyckades få två partiledare som stod för totalt motsatta saker i ett splittrat civil war-Jamaica att fatta varandras händer, impulsivt, under en konsert i Kingston. Mitt framför den lika splittrade och våldsbenägna publiken. Respect mon.

"The One Love Peace Concert was a large concert held on April 22, 1978 at The National Stadium in Kingston, Jamaica.

This concert was held during a political civil war in Jamaica between opposing parties Jamaican Labour Party and the People's National Party. The concert came to its peak during Bob Marley & The Wailers' performance of "Jammin'", when Marley joined the hands of political rivals Michael Manley (PNP) and Edward Seaga (JLP)." (Wikipedia)

Mandela kommer nära men jag tror nästan Bobban slog högre på min imponeringsskala just där. Bob ville göra gott genom sin musik och han strävade efter sitt mål att ena folket genom hela sitt liv. Han var även den som officiellt först la till den extra pulsen, takten, som gör reggaemusik så speciell. 

 För mig är han så nära en idol man kan komma att ha som 25-åring. Vad han gjorde var stort. Är stort. Visste ni att han skrev en sång för att stödja de som kämpade för en vit minoritetsregel i dåvarande Rhodesia 1979? Låten kallas "Zimbabwe" och idag ses den som en av landets nationalsånger. Zimbabwe. Afrika. Uppror. Kolonier. Äh han var helt enkelt superior Bobby. En pojke som föddes på 2nd Street i fattiga fattiga Trenchtown, en del av Kingston, och som uppfann sin musik med allehanda saker han kunde finna i området. Han följde sin dröm, han ville något och han kämpade för det. Blesse mon. One love.

(Jag vet att det inte har handlat om shopping, hästar eller vardagssaker på länge här men det kommer. Snart blir det nåt roligt att skriva om, det tror min känsla! )

Tills dess, här är klippet när Bob sammanfogar händerna från två partiledare under ett politiskt inbördeskrig. Som ni ser är det inte planerat, och om ni undrar varför han skuttar runt på scen och ser hög ut, är det antingen för att han faktiskt var det eller mest troligt för att han var en extraordinary karismatisk person som tja, njöt av livet och att uppmuntra människor. I varje uppträdande jag sett med honom, beter han sig såhär, så mina pengar ligger på sista påståendet. Eller en kombination, trots att gräs brukar ge en lugnande effekt. Vid 1:40 börjar han med att berätta att han "want a send a message" och att han är "not supposed to talking" och sedan ber han sina partiledare att komma upp på scen. Enjoy, det ÄR värt att titta på och det är inget man bör missa. Don't miss it, det är upplyftande. (och så jäääävla häftigt!) Dessutom: filmen "Marley", see it!

He changed people