Äntligen kan man väl kalla det?

Så jag har beslutat mig för att äntligen skriva mitt inlägg om Wellington. (Typ slutet på mars, början på april nångång.) på nåt sätt blev det ju så att det inte riktigt gjordes direkt och det kan man ju få skämmas för!

Jag tog med mig tre hästapållar och Den Flygande Mexaren ner till solskensstaten. Efter att mina fyra kompanjoner nästan missat flyget blev det aningens panikartat men vi lyckades alla hålla nerverna i kontroll och återförenades en lördagskväll. Den där återföreningen hände väldigt mycket för tidigt dock, för det var inte alls vad som var svenskmaffians plan när vi väntade på bord till Old Key Lime House. Speeddating och speed à la Swedish Mafia har en sak gemensamt, två minuter!

Sen blev det Miami-återförening och en del drama som inkluderade en kuban, en mango, en mexikan, två svenskor och en fetvärsta spindel. Veckan som följde var ju tävling på PBIEC och herreminjösses vad det är mycket jobb att ha två hästar på ett ställe och en annan på ett annat!! Det var ju tur att det fanns nån snubbe här i världen som uppfann golfbilen, och att jag hade en Tränare som så snällt kom med Starbucks varje morgon och en ryttarinna som tog med sig lunch åt en hungrig och vild groom.

Det blev liksom ett himla kärt återseende med en massa olika faces, Angel såklart, Sandy, Ms Shots, Louisen, Jenny min Jenny och en massa andra och nya bekantskaper. Det blev 2x4-middagar, både hemma och ute, och det blev tittning av hoppklasser, utgång i fina West Palm, och såklart det där jäkla Players lol. Så mycket minnen därifrån från förra året och den här gången kommer jag bara ihåg att Maria glömde sitt id och Hanna stannade hemma (?!). Det var kind of en besvikelse kan man tycka.

Asså. Nu pratas det ju inte häst alls här,, ursäkta. Hästarna hoppade fint och hade båda iaf varsin placering eller två på de fem klasser vi gjorde! Hingstis skötte sig finfint och jag och stona blev BFFs.

På måndagen efter WEF 12 skickades hingsten hem med irländaren och jag och tjejerna blev ensamma kvar. På torsdagen kom A ner igen och på fredagsmorgonen tog jag med mig min vita springare och åkte till Tampa på västkusten. Jag red och organiserade stallet och sen var det dags för att åka till hotellet. Jag och J hade en himla trevlig time på Hard Rock Café och Casino, och på lördagen trimmade jag Vicky lite och sen kom äntligen tränare och ryttarinna. Då longerade jag lite till, flätade och äntligen var det sen dags för American Invitational! Hästen hoppade som ett freak inne på framhoppningen och väl inne på banan blev det ett litet diskussionsmoment vad gällde förhållningar så det slutade med två ner de två sista hindrena och det var jäkla synd för hon hade så kunnat vinna. Men men. Det var en väldans trevlig tävling, massa gratis mat, frukt, godis och dricka, plus att det enda stället folket kunde hänga på var i stallet så sammanhållningen blev megatrevlig.

Sen väntade en nattlig hemresa och två väldigt nice dagar i Wellington, med sollunch vid poolen och bilsafari i Loxahatchee tex. Tisdagen var det hemresa igen och sen väntade The Oaks, och om det har jag väl skrivit? Eller? Jag gillar att jag iaf fick 18 dagar i Florida i år igen! Nu säger jag godnatt, jag sov inte megabra inatt tack vare nattljuset lol.

Flyget med pållarna gick finfint även om det var mycket väntan på eviga customs i liege och min equipment. Till slut var jag framme hos gelissen och ännu mer till slut var jag framme i Tyskland. Hos gelissen skickade jag iväg Grac till Rotterdam och hade således bara tre hästar med till Tyskland. Alla reste bra, och HUR roligt var dt inte att se Louise igen!!! Vilken lättnad! Och vi var himla glada och shoppade loss på hm och drack kaffe och åt pizza och glass och sen var det nån som satte en nål i vår heliumballong och jag blev tvungen att ta mina fyra semesterdagar pang bom och Louise är tvungen att åka med irländaren och två hästar till Monaco. Jag ser inte fram emot att vara ensam med sex hästar och hon ser inte fram att vara ensam med två hästar och en irländare. WTF. Vi gillar varken nålar eller irländare. Vi skulle ju spela kubb! Och äta gott i bremen! Och gå ut! Och bo fint!! Och grilla wtf. Vi fick iaf en indikation på att solen tar bra även i Tyskland, Louises axlar ser rött lol.

Aja. Nu är jag i Sverige och har återförenats med vovven sen fem månaders frånvaro. Han är bokad på flyget till Tyskland på måndag, så är det. Nu ska jag ut o kolla bilen, batteriet har tydligen gått o dött lite här under den hultanska vintern så det var ju bara till att dra fram massa röda och svarta kablar och hoppas på det bästa.

Flyget med pållarna gick finfint även om det var mycket väntan på eviga customs i liege och min equipment. Till slut var jag framme hos gelissen och ännu mer till slut var jag framme i Tyskland. Hos gelissen skickade jag iväg Grac till Rotterdam och hade således bara tre hästar med till Tyskland. Alla reste bra, och HUR roligt var dt inte att se Louise igen!!! Vilken lättnad! Och vi var himla glada och shoppade loss på hm och drack kaffe och åt pizza och glass och sen var det nån som satte en nål i vår heliumballong och jag blev tvungen att ta mina fyra semesterdagar pang bom och Louise är tvungen att åka med irländaren och två hästar till Monaco. Jag ser inte fram emot att vara ensam med sex hästar och hon ser inte fram att vara ensam med två hästar och en irländare. WTF. Vi gillar varken nålar eller irländare. Vi skulle ju spela kubb! Och äta gott i bremen! Och gå ut! Och bo fint!! Och grilla wtf. Vi fick iaf en indikation på att solen tar bra även i Tyskland, Louises axlar ser rött lol.

Aja. Nu är jag i Sverige och har återförenats med vovven sen fem månaders frånvaro. Han är bokad på flyget till Tyskland på måndag, så är det. Nu ska jag ut o kolla bilen, batteriet har tydligen gått o dött lite här under den hultanska vintern så det var ju bara till att dra fram massa röda och svarta kablar och hoppas på det bästa.

Jag vet att ni börjar tröttna lite på det här men jag sitter än en gång på ett nytt hotellrum, denna gång på Best Western Kennedy på JFK i New York City. Rättare sagt så sitter jag i Queens alltså och inväntar mitt flyg imorgon bitti. Äntligen på väg kan man kanske kalla det? Eller så var det det där med björnar, skinn och bäckar. Nu ska jag sova lite och sen blir det tidig morgon. Ponnyerna övernattar på flygplatsen och jag hade just en VIP carservice som hjälp till nightchecken.

Sammanfattningen av idag kanske kan bli att allt alltid inte går som planerat? Och att det är väldigt humid i New York. Och att de kör som galningar. Min stackars hyrbil och jag blev nästan överkörda x antal gånger tack vare alla som bestämmer sig för att faktiskt ta just den där exiten ändå.

Nu somnar jag snart ståendes. Äpplen till frukost.

Och så sprang det en Kent Bäver över vägen i Connecticut.

Hej hallå!! Här är jag nu, en korsa-landetflygning och fyra (ja egentligen fler antar jag) stater senare sitter jag här i ännu ett hotellrum och tittar på CSI Miami. Ok så hästarna flög FedEx över med Karl och Lupe och jag tog ett vanligt plan. Med vanliga människor alltså. Lol.

Mitt hotell ligger i Connecticut och hästarna bor i New York. Delstaten alltså, inte NYC. Vägen däremellan tar en halvtimme att köra och det är inte rena rama motorvägen om jag säger så. Upp, ner, vänster höger ja alla möjliga vägar hit och dit och är typ lika breda som en kostig genom sommarhagen. Så tja, det är väldigt väldigt vackert och lummigt men nästan lite vääääl mycket skog för min nutida smak! Att GPSen sen tar mig en väg TILL stallet och en annan väg HEM är ju en annan story. Idag gav jag mig fn på att hitta hem samma väg som jag åkte till stallet. Och tänka sig, det gick! Jag är så stolt, men gissa om jag fick koncentrera mig! Hade jag varit Greta hade jag suttit i häxans mage sedan länge liksom.
Men hästarna har ridits alla fyra i två dagar nu, och handwalkats och manar har flätats ner och svansar har tvättats och pizza har ätits. Det har nästan varit jobbigt och jag har inte varit klar innan 4.30 nån dag. :O

Nåväl. Imorgon ska jag och pållarna åka till JFK. Håll tummarna att allt går som alla planer ska. Nedan följer en massa fina bilder som snälla Lupe tog under resan för att hålla mig uppdaterad. Och sen lade jag till några från Caras fina farm där vi nu står.

Hejsan hoppsan vad tiden flyger. Jag avgav ju ett löfte till mig själv om att blogga under en av mina två lediga dagar men det hände ju inte så mycket. Lol. Sååå um. Jag tror vi var på lördag/söndag nånstans va?

Så den där hiken. Den. Där. Hiken. Det borde gå ut en global varning om att glatt gå med på att hika med Mattias o Allison. Kommer ni ihåg att jag nämnde nånting om rena rama minidöden i San Franciscos backar? Jomen det här var värre. I och med att jag rider more or less varje dag så trodde jag att min grundkondition var någorlunda okej. Sen att jag faktiskt springer (ja Anneli, hör och häpna, ett ben framför det andra i snabbt takt! Lol) ett par gånger i veckan och powerwalkar resterande så trodde man att grundkonditionen var på topp. Iallafall det liksom. Fine att jag inte hade klarat 7mile loppet på 80 minuter som vissa andra knasar, men det hade jag inte krävt heller. Det enda jag krävde var grundkondis typ. TYP. Jag antar att det där "typ" var det jag fick. Vi började lite fint med kaffe på morgonen och sen ut i skogen. Först lite lagom stigning på grusväg och en massa tjöt om allt och inget. Sen skulle vi UPP i skogen. På en liten snarig stig med buskar, stenar och rötter i vägen klättrade vi rakt upp i ca 30 min. No kidding. Jag trodde mitt hjärta skulle pumpa ut halsmandlarna och blodsmaken i munnen hoppades jag var inbillning. Jag fick ingen luft. Jag drack upp hela min vattenflaska. Jag var tvungen att försöka stanna men blev genast påpushad igen. Jag kände svetten lacka från hela min kropp. Jag kände svettpärlorna rullandes i pannan. Jag trodde seriöst inte att jag skulle klara det. No kidding. Nooooo kidding. Min artär blev nog utvidgad till Australien minst. Men vilken känsla att vara på toppen! Och vilken utsikt, hela Bay Area, Muir Woods och Golden Gate, allt inom samma vy.
Som tur var gick det ju utför sen hela vägen hem lol. Och väl i Mill Valley tog vi lite lunch på mexikanskt ställe och sen åkte jag vidare hemåt. Stannade till lite på det stora mallet i Corte Madera och hittade en jättefin inredningsbutik www.restorationhardware.com där jag fastnade ett tag. Sen körde jag hemåt och igår åkte jag till Lowe's i Rohnert Park och Santa Rosa och köpte presenter till Sven och Rickard. Och på tal om Santa Rosa så tog jag en glass på deras mall och insåg att denna "lilla" förortsstad är med sina 159 000 invånare större än Linköping, Sveriges femte största stad. Scary. Vart bor Sveriges alla människor?

Nåväl. Imorgon är en ny dag och eventuellt blir det New York med ponnyerna torsdag-tisdag innan avfärd mot Belgien och Europa! Mån vi ska inte ropa hej förränta vi är över bäcken. Eller skjuta, förlåt, sälja skinnet innan björnen är skjuten!

Jag tror att jag och rödtottan skulle bo finfint på vår lilla ö i St Vincents. Vi behöver bara lite pengar och gärna en båt. Och två flytvästar. Eller en privat båtchaffis som inte trillar oss i vattnet, då behöver vi inga flytvästar. Vår ö har faktiskt internet och kabeltv uppkoppling. Och med all säkerhet rom. Vem är på? Fri visit varje gång! (Och fixar ni båtchaffisen på samma gång kan ni får fri tillgång till vår j-a-c-u-z-x-i. )

Åh jisses vad tiden har gått! Vi kom hem från Kanada i måndags och det är ju nästan en vecka sen. Nåväl. Att åka upp till Vancouver var ju himla trevligt. Norra Kalifornien blir bara vackrare och vackrare ju högre upp man kommer. Vi åkte interstate 5 hela vägen upp och passerade därmed Shasta Lake och Mt Shasta som båda var HELT gudomligt vackra. Asså, jag hade ju kanske inte velat bo där ute i vildmarken helt permanent men en sommarstuga skulle inte sitta fel! Efter sisådär tio timmar hade vi tagit oss igenom nästan hela Oregon också och då skulle vi vila över natten. Urlastning av pållarna på ett himla vackert ställe i Wilsonville, och hästarna fann sig snabbt tillrätta. Lite mash och febermätning och sen blev det mat på puben McMenamins. Tog in på Best Western ett par timmar och sen var vi på väg igen vid 04.30 på morgonen. Mot Kanada!
Portland passerades och även Seattle kördes rakt igenom. Då började jag känna lite nervositet inför en av alla fruktad gräns, den kanadensiska! Nitiska och otäcka gubbar är de, nästan värre än amerikanarna!
In kom jag som tur var och snart bombarderade jag Anneli med sms om hur nära jag var och hur snart jag skulle vara på plats. Och till slut, Thunderbird Showpark välkomnade oss med sol och värme och fina boxar, så vi lastade ur ponnyerna och gjorde oss hemmastadda med europeisk uppsättning och mycket spån. Sen var måndagen nästan slut och vi åkte hem och beställde pizza som vi delade med Anneli på hotellet. Hur himla grymt var det inte att ha henne två våningar upp och två stallgångar bort i en hel vecka!? Tyvärr flög veckan alldeles för fort förbi och Angel/Ms Floater-hänget måste fortsätta inom en snar framtid!! Delad glädje är dubbel glädje och life is nothing without your friends! Lär er det kids!

Pållahästarna skuttade runt väldans fint hela veckan, Grac var placerad 4 i världscupen och 8 i Grand Prixen, Leo hoppade en träningshoppning där han blev 10 och i världscupen slutade han 5! Atti var oplacerad första dagen men sedan var han 8 i en 140 och han måste blivit placerat första dagen nu när jag tänker på det för vi fick med oss en 7-plats rosett hem också? Det regnade lite (läs: apmycket) under de första tävlingsdagarna och jag upptäckte att min rosa regnjacka inte alls är en regnjacka.

En kväll åkte vi in till Vancouver och trodde oss få se en trevlig stad trots regnet som öste ner. Pah! Pajkastning på det! Not to recommend!!! Ni vill inte veta vad för typer som sprang runt på gatorna eller vad de gjorde. Det kändes som om vi hamnat i ett parallellt universum där 80-talet var inne igen och alla medborgare gått på meth lite för länge eller blivit utsläppta ur jordens alla olika psykhus för att sedan samlas på gatorna i Vancouver, sjunga för sig själva, deala lite droger, vagga hit eller vagga dit, snorta lite eller bara vara inne i sin egen värld. Omg jag ska aldrig åka in dit igen!
IKEA på vägen hem var däremot mycket trevligare! Hipp Hurra för svensk design! Än en gång, trots regnet lol..

Bion Hangover 3 var ju himla trevlig ända tills jag fick nån typ av matförgiftning och missade sista halvtimmen för att jag tyckte "krama-främmande-toa-på-biosalongen" var en trevligare tillställning. Sen behöver vi inte prata mer om det men allt som gått in i munnen under dagen kom upp och sa hej än en gång. Jättetrevligt. Not. Morgonen därpå fick À göra det mesta av morgonsysslorna för jag var lite weak och hade inga krafter kvar. Som tur var gick det över till världscupen och solen tittade också fram! Grac hoppade som en gudinna och hade helt klart vunnit om inte miss patrona missat lite på hinder nummer 6 där en bom föll till min stora besvikelse.
Sen var det bara att packa ihop och lördagkvällen ägnades åt en trevlig kväll med Angel och "Packet" på Browns. Nästa morgon fick hästarna hoppa på Taylors truck igen och vi tog oss snabbt till gränsen aka min mardrömsgräns. För nu är det så, att även om man är fine och legal i USA som jag är så kan fel gränssnubbe vara det största pain in the a** och sätta ett helt träd i ditt rullande hjul. Klart som jultomten att jag fick en sån. Efter en timma av interrogating mig så lät han mig till slut igenom. Phu! Vilken jäkla tur.

Vägen hem fick ett stopp i Wilsonville igen och vägen var lika vacker hela vägen ner igen. Nu sitter jag här på mitt gamla Best Western och har två dagar ledigt framför mig. Igår tog jag Lasse och körde ner till Muir Woods vid Golden Gate-bron, där de sista Redwoodträden står. Vackert var det, och magnifikt, men vissa platser bör verkligen förbjuda ungar under 15. Speciellt dagisungar. Imorgon ska jag hika med Mattias och Allison i Mill Valley, det ska bli himla spännande! Så jag slänger in lite bilder och hoppas att ni orkar läsa igenom hela skiten lol. Godnatt me er!