Äntligen kan man väl kalla det?

Så jag har beslutat mig för att äntligen skriva mitt inlägg om Wellington. (Typ slutet på mars, början på april nångång.) på nåt sätt blev det ju så att det inte riktigt gjordes direkt och det kan man ju få skämmas för!

Jag tog med mig tre hästapållar och Den Flygande Mexaren ner till solskensstaten. Efter att mina fyra kompanjoner nästan missat flyget blev det aningens panikartat men vi lyckades alla hålla nerverna i kontroll och återförenades en lördagskväll. Den där återföreningen hände väldigt mycket för tidigt dock, för det var inte alls vad som var svenskmaffians plan när vi väntade på bord till Old Key Lime House. Speeddating och speed à la Swedish Mafia har en sak gemensamt, två minuter!

Sen blev det Miami-återförening och en del drama som inkluderade en kuban, en mango, en mexikan, två svenskor och en fetvärsta spindel. Veckan som följde var ju tävling på PBIEC och herreminjösses vad det är mycket jobb att ha två hästar på ett ställe och en annan på ett annat!! Det var ju tur att det fanns nån snubbe här i världen som uppfann golfbilen, och att jag hade en Tränare som så snällt kom med Starbucks varje morgon och en ryttarinna som tog med sig lunch åt en hungrig och vild groom.

Det blev liksom ett himla kärt återseende med en massa olika faces, Angel såklart, Sandy, Ms Shots, Louisen, Jenny min Jenny och en massa andra och nya bekantskaper. Det blev 2x4-middagar, både hemma och ute, och det blev tittning av hoppklasser, utgång i fina West Palm, och såklart det där jäkla Players lol. Så mycket minnen därifrån från förra året och den här gången kommer jag bara ihåg att Maria glömde sitt id och Hanna stannade hemma (?!). Det var kind of en besvikelse kan man tycka.

Asså. Nu pratas det ju inte häst alls här,, ursäkta. Hästarna hoppade fint och hade båda iaf varsin placering eller två på de fem klasser vi gjorde! Hingstis skötte sig finfint och jag och stona blev BFFs.

På måndagen efter WEF 12 skickades hingsten hem med irländaren och jag och tjejerna blev ensamma kvar. På torsdagen kom A ner igen och på fredagsmorgonen tog jag med mig min vita springare och åkte till Tampa på västkusten. Jag red och organiserade stallet och sen var det dags för att åka till hotellet. Jag och J hade en himla trevlig time på Hard Rock Café och Casino, och på lördagen trimmade jag Vicky lite och sen kom äntligen tränare och ryttarinna. Då longerade jag lite till, flätade och äntligen var det sen dags för American Invitational! Hästen hoppade som ett freak inne på framhoppningen och väl inne på banan blev det ett litet diskussionsmoment vad gällde förhållningar så det slutade med två ner de två sista hindrena och det var jäkla synd för hon hade så kunnat vinna. Men men. Det var en väldans trevlig tävling, massa gratis mat, frukt, godis och dricka, plus att det enda stället folket kunde hänga på var i stallet så sammanhållningen blev megatrevlig.

Sen väntade en nattlig hemresa och två väldigt nice dagar i Wellington, med sollunch vid poolen och bilsafari i Loxahatchee tex. Tisdagen var det hemresa igen och sen väntade The Oaks, och om det har jag väl skrivit? Eller? Jag gillar att jag iaf fick 18 dagar i Florida i år igen! Nu säger jag godnatt, jag sov inte megabra inatt tack vare nattljuset lol.

Flyget med pållarna gick finfint även om det var mycket väntan på eviga customs i liege och min equipment. Till slut var jag framme hos gelissen och ännu mer till slut var jag framme i Tyskland. Hos gelissen skickade jag iväg Grac till Rotterdam och hade således bara tre hästar med till Tyskland. Alla reste bra, och HUR roligt var dt inte att se Louise igen!!! Vilken lättnad! Och vi var himla glada och shoppade loss på hm och drack kaffe och åt pizza och glass och sen var det nån som satte en nål i vår heliumballong och jag blev tvungen att ta mina fyra semesterdagar pang bom och Louise är tvungen att åka med irländaren och två hästar till Monaco. Jag ser inte fram emot att vara ensam med sex hästar och hon ser inte fram att vara ensam med två hästar och en irländare. WTF. Vi gillar varken nålar eller irländare. Vi skulle ju spela kubb! Och äta gott i bremen! Och gå ut! Och bo fint!! Och grilla wtf. Vi fick iaf en indikation på att solen tar bra även i Tyskland, Louises axlar ser rött lol.

Aja. Nu är jag i Sverige och har återförenats med vovven sen fem månaders frånvaro. Han är bokad på flyget till Tyskland på måndag, så är det. Nu ska jag ut o kolla bilen, batteriet har tydligen gått o dött lite här under den hultanska vintern så det var ju bara till att dra fram massa röda och svarta kablar och hoppas på det bästa.

Flyget med pållarna gick finfint även om det var mycket väntan på eviga customs i liege och min equipment. Till slut var jag framme hos gelissen och ännu mer till slut var jag framme i Tyskland. Hos gelissen skickade jag iväg Grac till Rotterdam och hade således bara tre hästar med till Tyskland. Alla reste bra, och HUR roligt var dt inte att se Louise igen!!! Vilken lättnad! Och vi var himla glada och shoppade loss på hm och drack kaffe och åt pizza och glass och sen var det nån som satte en nål i vår heliumballong och jag blev tvungen att ta mina fyra semesterdagar pang bom och Louise är tvungen att åka med irländaren och två hästar till Monaco. Jag ser inte fram emot att vara ensam med sex hästar och hon ser inte fram att vara ensam med två hästar och en irländare. WTF. Vi gillar varken nålar eller irländare. Vi skulle ju spela kubb! Och äta gott i bremen! Och gå ut! Och bo fint!! Och grilla wtf. Vi fick iaf en indikation på att solen tar bra även i Tyskland, Louises axlar ser rött lol.

Aja. Nu är jag i Sverige och har återförenats med vovven sen fem månaders frånvaro. Han är bokad på flyget till Tyskland på måndag, så är det. Nu ska jag ut o kolla bilen, batteriet har tydligen gått o dött lite här under den hultanska vintern så det var ju bara till att dra fram massa röda och svarta kablar och hoppas på det bästa.