Se tidigare inlägg!

En dag i Montego Bay är inte som en dag i Ocho Rios. Här är det en himla massa turister och trots att det är skönt att åter vara i civilisationen så saknar jag det där autentiska Jamaica som vi nu bott i nån vecka. I Ochos så var det nämligen massa massa svarta och typ eh två vita. Jag och Anneli. Här i Mobay är det tvärtom, det är nästan så att vi måste jaga ner de få svarta vi ser och stoppa de i fickorna för att de är så sällsynta här. Nä skämt åsido klart det finns infödingar här men andelen vita bara stiger och stiger. Det är som en invasion och allt jag ville ha var lite lugn, ro och autencitet. Vi tog oss föga motiverat ner till stranden igår (Soon come!) och väl därinne på Doctors Cave höll vi på att få banbryt. Eller som nån kallar det, hybris. Mest var det väl jag som höll på att dö så sakteliga inombords. Jag är liksom ingen turistperson trots att jag är en turist själv. Det finns resor där turister för mig är välkomna med kameror och picknicks i högsta hugg (läs Mallorca/Ibiza/Ayia Napa) och så finns det resor där jag skyr turism som pesten. (Rom/Key West/Jamaica). En av anledningarna till varför jag inte gillar KW överdrivet mycket är för att det kryllar av turister. Var är det riktiga, var? Hur kan man ens njuta av det om det känns som att du är hemma i civilisationen? Sitta i en bar där du träffar på folk från hela världen istället för människorna som faktiskt bor på plats. Missförstå mig rätt, jag och Chrille hade en amazingly rolig helg där och han var definitivt det bästa sällskapet att åka dit med för att han får en att glömma turisterna - eller ännu bättre göra narr av situationen. Men jag har inget urge att åka tillbaka dit, det finns andra platser jag vill utforska. 

Däremot, Jamaica på riktigt är helt fantastiskt. Den här naturen och det blåa vattnet är helt drömlikt. Snorklingen underbar och folket framåt, vänliga men väldigt nyfikna. De bor i sina skjul, röker sin ganja och säljer sina lichees barfota på gatan men är ändå väldigt happy go lucky. Fisken ska tydligen smaka prima och fiskefolket själva kan inte simma, men de tar det lugnt ändå. Reggaemusiken finns överallt och Bob is The King och Rohan is The Lion! Nu ska jag leta reda på Anneli uppslukad av hotellet Grandiosa och vi ska hitta mer av det riktiga. Typ eh en inhemsk supermarket. Och gå lite. Sola ska vi inte göra för vi brände amatörmässigt nog rumporna igår. Suck. 

Länge leve autencitet! (Jag lovar, jag ska hitta dig bland alla vita!!)

Oh och btw ; om det är nån som vill ha en svart man att gifta sig med så jobbar det en jättetrevlig lång fd fotbollsspelare här på hotellet. Han heter Delaroy, spelade fotboll i England under ett par år och numera har han byggt sitt 6-bäddrumshus här på Jamaica, och han har två bilar (Toyota Corollas, en med inbyggd musikanläggning!) och en katt. Han gillar att laga mat och drömmer om en vit kvinna och mixade barn. Han är 29 år gammal och han väntar just på dig! (Han ser bra ut ja, inget rastahår dock:()

Svar till bloggen med ämnesfältet "Snabbt giftermål och jamaicanskt medborgarskap"! Helst asap då vi ev lämnar Mobay på lördag !

ONE love

Det jag och Anneli just kom in från överlevande är absolut inget för varken harhjärtade eller skolböcker. Don't do this at home!!

Ok så vi ville bara ha en pizza, drink och en säker hemfärd. Från början. Sen blev en sån himla massa mer och nu är vi glada och överraskade över att vi faktiskt ligger i våra sängar och lever. (Kanske ska nämna 'fast beslutna om att inte göra om det!!') 

Ok. Djupt andetag. Vi tog oss iaf till Margaritaville. Hamburgare, ingen pizza. Drinkar ja. Solnedgång ja. Svart haitisk bög från New York ja. Känner vi snubben? Nä. Borde vi gå med honom till en mörk gränd med skjul istället för hus och svarta äldre män som sitter och läser Bibeln högt med ficklampa? Eller där de står och röker gräs och fångar fisk i klungor? Män. Bara män. Borde vi gå dit då? Enkelt svar: nej! Gjorde vi det? Självklart. Är vi dumma i huvet? Ja kanske en aning.  Well. Två timmar senare kommer vi ut ur detta med en faktiskt ganska trevlig upplevelse, trots att Anneli nästan spytt, Eya från NY åt ett fiskhuvud med ögon och allt och jag faktiskt tyckte en liten unge vid namn Armanie är den gulligaste unge som gått på denna  jord. Och ja. Jag blev dared att äta fiskuslingen och vet ni vad jag gjorde det. Bah på er! Det var TVIÄCKLIGT men jag gjorde det. Euphoria nu ska vi gå och lägga oss. 

ONE LOVE - Bob is The King and Rohan is The Lion

Det som är lite roligt nu är att både jag och Anneli sitter och dubbelbloggar vid vårt sedvanliga bord här på hotellet. Om ni undrar, och jag vet att jag inte borde ljuga; nej vi har absolut fortfarande inte gjort något av nytta. Vi har knappt gått till supermarketen (jag sa knappt, för vi masade oss faktiskt dit igår. )! Idag vaknade vi till all förvåning innan klockan ringde, vilket inte var fallet igår då vi vaknade till vid - håll i er nu - lunchtid! Nåväl för att ta saken i egna händer så köpte vi oss två par snorkelpaket av en något suspekt man, Lenny,  i en gränd utanför hotellet och gav oss ut i det blå vattnet. Självklart skulle ett av glasögonparen läcka så vi delade på ett set istället. Nu är jag helt dödens trött efter nära två timmars simning och fiskskådning vid ett rev som gick upp till ytan. Omg kanske man kan sova som en stock sen. 

Vad som mer har slagit oss här nu när vi har tid att arbeta igenom hjärnan är att tro det eller ej, Jamaica består nästan bara av svarta människor. Lol. Vart du än vänder dig är det svart och efter ett tag vänjer du faktiskt dig vid att bli uttittad jag lovar. De flesta är bara vänliga och nyfikna och de yngre brukar titta på oss som om vi är från Mars vilket vi kanske är om man tänker på Leyton från turistbåten som inte ens visste vad Europa var för något. På tal om Europa så ska jag vara brun som en pepparkaka när jag kommer tillbaka och jag ska förhoppningsvis vara nytatuerad också! ONE LOVE MAN! Äh nu driftade jag iväg igen. Jag snackade ju om svarta människors mentalitet. Förlåt. Jamaicaners mentalitet. Kvinnorna har aldrig varit vänligare, barn och ungdomarna väluppfostrade och nyfikna. Männen har ju sitt omtalade intresse för vita kvinnor men avböjer man vänligt tar de nederlaget värdigt och backar direkt av. Speciellt Anneli var ju lite skeptisk innan men vi har nog båda blivit positivt överraskade. Kaffet är dessutom delicious. Btw liksom. Det är absolut inget typiskt turistland men jag får ju panik av för mycket turister så jag tycker det är himla prima. Lite lagom sådär. Nä nu ska jag ta tag i mitt kaffe. 

Licklamore!!

Oh Yeah. Anneli påminde mig om att jag kanske borde nämna att vi är i Ochos Rios på nordkusten nu och inte längre i Kingston. Vi kom hit by bus. Jag mådde sten-illa under vägen genom regnskogen och det var en mycket intressant väg för den som inte mår illa av bussåkning genom regnskogar på berg. Jag såg lite. Sen mådde jag illa. Sen såg jag lite. Och mådde illa igen. 

*Soon come*

Jaaa nu har ju jag varit ifrån en ganska lång tid igen och tja nu får jag försöka berätta ALLT igen. Vilket kan bli lite svårt iom att minnet börjar svika på senare dagar, inte varje år man fyller 25! 

Nåväl. LA lämnades förra veckan och färden tog sig mot Sverige. Det var knappt att Ceasar kom med men som alla förhoppningsvis vet nu så är han tryggt hemma i Sverige medans jag och Anneli lattjar runt i Karibien. Nåja den delen kommer snart, först måste vi bara gå igenom allt som har hänt innan detta!

Jag landade i Sverige förr-förra onsdagen, snart två veckor sen och konstigt nog varje Sverige svalt och skönt i sommarvärmen efter LA's bastuväder. Maria vännen hämtade upp mig på Arlanda (en vecka för sent eller en vecka på minuten.. Det kan man ju aldrig veta med henne lol!) och vi tog en svängom till Täby alla tre. Janni hade sin första riktiga upplevelse av Stockholm och den var dunder trevlig. Tack vare Maria har jag ännu inte panikat på Sverige eller svenskarna mer än kanske att de kör för jädra långsamt, stannar vid stoppskyltar och vad som kanske är mest irriterande av allt; bromsar in vid gula ljus istället för att göra Wellington-stylen GASA ALLT DU KAN! Vi vill absolut inte vänta på grönt!! Gud förbjude! Nåväl. Annars ingen annan panik. Phu. 

Ok. Efter tre nätter i Casas Verdes de la Johannessons bar det av för en snabbvisit till Finland, Pias bröllop! Lördag morgon, upp med tuppen och iväg till flygplatsen! Snälla Maria fixade både skjuts och hundpassning, massa massa guldkramar på det! Väl i Finland hade jag bokat min livs första hyrbil, vilket visade sig vara en Citroën City C3. Manuell. Hmpf. Jag tog ju som många av er vet körkort så sent som i december och sen min uppkörning har jag bara kört automatbil i USA. Varje dag. Automat. Som ni då kanske förstår har jag inte riktigt fått in rutinen på to drive with stick vilket kanske visade sig vid min avfart. Innan. Jag tog av frågade jag ut Maria lite om det dära och hon påminde mig om det viktigaste; koppling ner vid start, annars ingen fart ! Lol. (den meningen kom jag på. Rim är kul!) Haha. Jag önskar nästan att någon hade filmat mig för jag glömde ju självklart bort den essentiella detaljen och c3an hoppade iväg när jag vred om nyckeln. Två gånger. Wwoooopsi. Iväg med mig!

Bröllopet var grymt rolig och jag är så himla glad över att ha åkt över dit, trots att det bara blev en natt i Kotka! På söndagen körde jag tillbaka till Kotka, något mer rutinerad manuell bilförare, och Maria och Cesi mötte på flygplatsen. Därefter åkte vi ner till Sven i Katrineholm och hur himla mysigt var inte det! Maria fick introduceras till kräftfiske och hon gav tur med sig för vi fick upp en massa sjöväsen! Eftersom ingen av oss äter sånt kokades de och gavs bort till Bodil när hon på onsdagen kom bort på besök med sin BamBam. Jag lovar, nästa gång auktionerar jag ut dem till högstbjudande , då får ni alla vara med! 

Redan på torsdag kväll var det dags igen. Katrineholms tågstation. Mot Arlanda. Igen! Jag känner verkligen att jag måste ta det lite lugnt med det här flängandet ett tag nu, jag är aningens trött på flygplatser något som jag aldrig trodde skulle hända mig. Eller iallafall trött på att bo i en resväska. Jag vill ha ett ordentligt hem nu! Destinationen den här gången var som vanligt dock spännande, Miami, my beloved Miami! Resan gick bra och väl framme möttes jag av Anneli. Tack vänner för att ni alltid hämtar upp! Vi tog oss direkt upp till älskade Wellington i en något icke tillförlitlig röd truck tillhörande Maldonado och det är ju ett under att den inte gick sönder under våran vård för som den lät och knarrade hade man ju kunnat tro att den var från ett annat sekel. I Wellington fick vi låna en grymt fin lägenhet och vi uträttade en himla massa tasks bland annat avocado egg rolls-ätande på CPK och de var en himla njutning, det ska jag tala om för er. De har varit djupt saknade! Anneli skaffade nytt nummer och någon hade en meltdown och en annan fick inte tag på sin målning. Efter allt detta tog vi oss tillbaka till Miami söndag lunch, tog in på det bästa hotellet hittills i Miami och drog till stranden. Klockan var kanske 5pm när vi kom dit och stranden var PACKAD. Worse than springbreak liksom!! Snubbarna bredvid oss hade fest och ölburkarna låg i klasor. Jag hoppade i vattnet för solen var för varm och het men det var ju till ingen nytta för vattnet var ju typ kroppsvarmt. Wtf. Vad hände med min avsvalkning?? Äh. Man kan ju iallafall inte klaga på att här är kallt! 

När vi kom tillbaka till hotellet pizzaslicade vi oss och sen satte vi oss i baren, det var nämligen Open Bar-timman på g och de kunde vi ju verkligen inte missa, fria drinkar, vi?! Efter en timma med en massa bacardi drinkar och en rolig bartender från Israel gick vi för att göra oss iordning till Mangos, best bar in The Whole World! Där tillbringades kvällen och natten och där fanns för kvällen både kubaner, brandmän och livvakter! 

Nästa morgon vaknade vi alla tidigt pigga och glada för det var ju faktiskt JAMAICA-TIME!! Snacka om jag längtat att få åka till reggaens hemland!! Well. Det hade ju kunnat sluta med att vi inte kom nånstans. Lol. Bill och Bull här lollade runt lite soft i Miami och kom egentligen bara iväg till flygplatsen vid 11-tiden för att vår chaufför aka Maldonado pressade oss lite. Bull hade liksom sagt att flyget gick vid 1.30 och då skulle ju vi ju nästan asså vara tidiga. Men som tur var kom vi ju iväg i tid för där står vi ju sen vid incheckningen 11.30 och inser att boardingen börjar 12pm. Ooopsi igen! Sen efter en massa väskstrul som egentligen inte var strul utan bara Bill och Bulls morgonpromenad i sitt esse kom vi då äntligen till gate D39 där vi är de enda vita typ i ett hav av svart. Ännu bättre blev det när vi steg av planet i Kingston. Black black black! Men såååå fint och otroligt vänliga människor redan vid taxin! Som tur var var vi redan i holiday-mode för annars hade vi kanske hunnit bli stressade över att alla tar allt så lugnt. Förutom bilkörningen. Den är galen. Tänk er en privat, ganska så stor hemmafest där alla är bekanta med alla och istället för att säga ett enkelt hej så tutar de. Om de vill komma före dig till buffebordet; TUUUT!! Om det är Petter som du inte sett sen lekskolan som du absolut måste prata med; TUT TUT TUT!! Eller kanske Johanna som du ska gratta för att hon fått barn; TUUUUUT TUUUUT!! Det är trafiken i ett nötskal på Jamaica. Plus att ni alla måste gå i vänstervarv och skaka hand med vänster hand. Jepp. Crazy. 

Så jag och Anneli softade oss igenom första dagen. Vi åt tidig middag och gick på promenad. På något vis hamnade vi på en hörna vid en ganska så trafikerad led och bara insöp atmosfären och kulturen i sitt kvällskede. Där står vi i godan ro och njuter ända tills en man kommer förbi och frågar om vi vill ha sällskap till natten. Ehhhm. Vi stod viss i ett hörn. I shorts. I Kingston. Woooops. Igen. Snabbt som gatan flyttade vi på oss skrattandes till en busshållplats. Jag menar vänta på bussen är ju alltid ok. Så där stod vi säkert i en halvtomma tills pojkarna från flyget kommer förbi i en taxi (rude europeer eller am, spelar in film på Jamaica) och vad är oddsen på det liksom. Så då gick vi hem och chillade. 

Äntligen är jag framme på idag. Ni vill inte veta hur trött min iPhone tumme är just nu. Jag vet inte riktigt vad vi har åstadkommit. Mer än inget då. Och allt. Vi har liksom inte sett nästan nåt alls av Kingston. Det kom sig liksom så att vi tog oss till Bob Marley-museet tillvida mannens hem lite innan lunch. Där gick vi på en guidad tour inne i huset och såg typ sovrum, kulhål och inspelningsstudio. Och visst det var intressant nog, men det bästa hände liksom efteråt. Så vi sitter liksom där ute vid kaffevagnen och väntar på baristan. Vi tar lite kort med gubben som sopar gården i Calvin klein kalsonger och väntar lite till. Baristan kommer liksom inte. Då kommer en rastafari fram till oss och vi börjar prata. Då visar det sig att hans vän som sitter 20 meter bort också är från Miami och att denne vän är legendarens, jag upprepar, legendarens SON (en av de många) Rohan. Om vi ville snacka med honom? HELL YEAH!! Så vi går bort dit, dricker världens kaffe och slår oss ner med sonen till reggaekungen nummer ett. I två timmar hänger vi med rastisarna och snackar om fotboll och hästar och Miami. Unreal. Det var liksom nåt som bara kan hända oss. Hur hände det här oss?? Han fick mitt nummer och ville att vi addade honom på Facebook, vi ska nämligen få upp honom på en häst igen nångång i framtiden. Asså surreal. 

Jag är så imponerad att jag inte vet vad jag kan säga mer. Det är liksom.... En wow-upplevelse. Bara wow. 

We rock. Nu måste jag lägga mig, imorgon drar vi till Ochos Rios. Godnatt på er. (Snubben längst till höger är Rohan. Duden bredvid Anneli? No idea man. Lol)

ONE LOVE