Ok jag säger hej igen och undrar om nån vill köpa mig ett hus eller alternativt hyra mig en lägenhet här upp i norra Cali? Det börjar liksom lite långsamt bli tröttsamt med hotell rum. På söndag åker jag ner till San Diego på tävling och då är det ännu ett nytt hotell som väntar. Sen den 17 januari i år har jag bott först på BW Petaluma, sen i Thermal hos tjejerna i slottshuset, sen en vecka tillbaka på BW, sen flytta in i vårt teamhus på Trilogy i Thermal, sen tillbaka till BW för en vecka, därefter ner till Wellington där jag bodde på Hampton, upp till Tampa och Hard Rock Café, tillbaka till Hampton, flyga till Kalifornien/The Oaks/BW San Juan Capistrano, tillbaka till BW Petaluma, sen Sheraton, därefter Hotel Petaluma downtown och nu efter två dagar på det sistnämnda är jag på BW Petaluma igen. Pheeew det var nästan jobbigt att räkna upp. Husköp slash sponsring? Någon?
Livet är inte alltid glassigt med hotellrum, trots att man var så excited varje gång när man var liten,.

Igår var jag ledig och tog mig in till city med bussen. Jag har ju tidigare, om inte sagt så iallafall tänkt, att jag bara älskar San Fran, och jag stod kvar vid min åsikt ända fram tills att jag skulle gå till bussen hem. Om man tittar på en karta, en helt vanlig karta utan 3D, så kan man väl planera vägen bra? Jag tyckte jag hade hittat en enkel, snabb och smidig väg för att hinna med bussen. Allt ser liksom platt ut på en vanlig ordinär karta utan superpowers.

Det var det INTE.

Jag dog lite minidöden på vägen och jag ska inte träna på en vecka. Hur dum får man vara att prova en ny väg?? SF må vara backigt, men det lilla berget jag klättrade uppför tar nog priset. Svetten lackade under armar och rygg, munnen törstade samman och benen har än idag inte återhämtat sig utan bär på en grav benhinneinflammation. Efter syrebristen på de höjder jag var ute och sprang på har ögonen börjat svida, och nacklinjen är emotionellt utbränd.
Och om ni undrar, nej, jag hann inte med bussen.. Eller, tja, asså, den var ju 20 min sen tydligen så i slutändan hann jag, men jag fick stoppa den och kliva på vid ett rödljus, vilket inte var mest populärt hos Busschaufförs-appar just en söndagseftermiddag. Men nu är det ju så att det inte bara var bergsbestigning jag höll på med igår. Jag tittade även på de berömda vilda sjölejonen som ligger och solar på world famous Pier 39. Och en robot, jag tittade på en robot. Och åt lunch. Och saknade lite vänner. Allt som allt himlens trevligt, men alldeles ensam, inte lika kul. Det är faktiskt som det sägs, delad glädje är dubbel glädje.

I helgen var det dessutom Butter and Egg-festival och Petaluma Antique Fair här i stan och det var festligt nog! Vart kom alla människor ifrån, fullproppat överallt och trevliga tillställningar, glada tillrop och en massa bål?! Synd som sagt att mina goa tjejkompisar fattades!! Tänk er Gilmore Girls och ett av deras town-evenemang!

Angel, mosa dig över hit är du snäll! Eller så kan du komma och hälsa på mig i Ridgefield i höst.
Och Linda, se till att inte drunkna i D(r)ammen! Jag behöver dig här snart!!

Nu ska jag sova, imorgon är en ny dag! Nedräkningen har börjat! På bilderna syns Golden Gate, sea lions vid Pier 39, och backen jag gick uppför. Jag stod alltså längst ner, vid vattnet, och spanade ut mot Alcatraz som syns på ön, när jag började min vandring mot bussen. Den tog mig 45 min.

I och med att bloggplatsen.se alltid verkar vilja slänga bort halva mina inlägg så måste jag hädanefter först skriva på Notes och sen kopiera in på bloggen. Jobbigt värre, och ursäkta för den abrupta avslutningen på förra inlägget.

Så idag har det inte hänt så mycket. Jag tror inte mitt paket med sourpatchkids hann fram till brutus för han hade två ner och det är ju inte vanligt för honom speciellt inte i en 1,50. Förhoppningsvis ger Linda honom de till frukost så kanske han vinner nästa klass!

Idag har jag inte gjort så mycket mer än att ha ridit Grac, som var lite extra pigg och glad idag med mer folk i ridhuset. Sen red jag Leo samtidigt som Mattias hoppade Cash och Leo skötte sig strålande. Normalt sett är han inte jättesnäll med andra hästar utan brukar ge jannina lite ont i ryggen när han skuttar som den galna hingst han egentligen inte riktigt är. Det är lite jobbigt lol. Sen var det vickys tur och hur skönt var det inte att hon var back to normal! Jag tror att det var både henne och mig hennes plötsliga trähästattityd berodde på, jag har nog förväntat mig att hon ska gå som en klocka precis som de senaste fyra veckorna men vad jag glömt av lite är hennes storlek och den tid hon behöver för att värma upp. Sen har jag blivit lite irriterad och hon har blivit spänd, och ja, ni vet den cirkeln... Suck.
Promenad med Lancero, lunch och småplock innan em-stallet och fodring. Så skönt att alltid kunna vara klar till 15 hemma!!

Efter jobbet åkte jag till banken och sen till San Rafael, en av grannstäderna i Bay Area, för att hämta upp mina nya glasögon. Ray-Bans! Vanliga glasögon alltså. Skitsnygga, nu kanske jag vågar låta någon se mig med brillor på. Mina gamla var ju ungefär what, 10 plus år gamla och ungefär lika trevliga som en gammal vattenmelon som legat i containern i två veckor. De hade dock kunnat duga ett bra tag till men nånstans på nåt hotell i någon delstat glömdes de nig kvar, för jag hittar de ingenstans. Och i och med att jag bott på olika hotell i typ 3 mån nu så tja. Lite svårt att lokalisera dem.

Bye bye på er, nu ska jag a) jogga på bandet ? B) kolla på gossip girl i mina nya glasögon?

Hm. Blir nog a.

(Och till alla er som blev överraskade av mitt val vill jag bara säga att jag skämtade, jag är fortfarande den ni tror att ni känner! Gossip Girl, lets go!)

...hade planer både till att titta på en Corvette conv, ligga vid poolen och sen jogga på bandet nere på plan 1. Inget hände den här eftermiddagen. Jag var avsläppt på hotellet redan till 3pm, gick upp, kollade fejjan o alla andra viktiga sidor, och sen tänkte jag att jag snoozar lite innan poolen så att jag inte somnar i solen.
Kl 6pm vaknade jag igen och hade noooooooll koll på var jag befann mig eller på vad klockan var. Energin som jag ville ha från min powernap uteslöts sig och jag spenderade säkert en kvart på att fundera på om jag orkade resa på mig och hoppa in i duschen. Negativt. Lol. Man skulle inte kunna tro att det skulle vara såååå uttröttande att rida tre hästar och handwalka en, men tydligen. Eller så är jag bara grymt out of shape.
Grac skötte sig utmärkt, jag gillar när hon är i heat, mycket enklare ridning! Vicky var ett pain in the a**, igår var hon fantastisk och idag tyckte hon att den inre trähästen kunde få komma ut och lufta sig. Suck! Ja jag antar att vi kommer att ha våra bakslag då och då, men nu räcker det väl! Hon har skött sig utan bakslag i en månad och nu kommer allt på en gång, det är ju så

Jag tänkte att iom att jag för en gångs skull hade bilen skulle jag göra något lite extra ikväll. Så efter en promenad och sandwich i parken (yes im going so american) shippade jag ut Lasse på Bodega Avenue som tog mig genom ett helt fantastiskt bondelandskap. Kulle upp och kulle ner, allt var bara grönt och ja

Jag tänkte att iom att jag för en gångs skull hade bilen skulle jag göra något lite extra ikväll. Så efter en promenad och sandwich i parken (yes im going so american) shippade jag ut Lasse på Bodega Avenue som tog mig genom ett helt fantastiskt bondelandskap. Kulle upp och kulle ner, allt var bara grönt och jag trodde för ett par minuter att nån drogat mig till sömn, satt mig på ett plan och dragit ut mig på Irlands hedar. För så ser Irland ut i min fantasi. Eller Schweiz utan bergen. Tänk er Abtwil/Herisau-området för att vara exakt. Äh fy fan vad fint det var.. Kossorna de gick så glatt och betade i kvällssolen, på marker större än bonden Janssons där hemma på Östgötaslätten. Jag kommer då inte ha dåligt samvete för att jag äter Kalifornien-kossor iallafall!!

Efter en halvtimme kom jag fram till mitt mål; the beach! Eftersom jag faktiskt har varit vid västkustens beach redan nere i LA så visste jag att det inte kommer vara badtemperatur så bikinin fick stanna kvar hemma, men kameran kom med. Och det var ju tur för solen började precis gå ner och vindsurfarna hade långsamt börjat dra sig in på land för att tvätta av sina parasegel, men ett par killar var fortfarande ute och gled på vågorna enkelt som en sardin på en tallrik av smör. Ja asså det var himla fint. Det var liksom det jag tänkte berätta.
Plus att jag var en väghazard fram och tillbaka för så fot jag såg nåt jag ville fota körde jag in till närmsta kant. Lol.

Och inatt drömde jag att jag, A och nån mer var med i nån typ av Hunger Games, där man skulle överleva så länge som möjligt från att ätas upp av kannibalstammen från Afrika? Sydamerika? Oceanien? I slutet, precis innan väckarklockan gick av, stod vi tre på ett glasgolv med de hungriga, galna kannibalerna under oss och fick veta att en av oss står på en lucka som kommer öppnas så att man trillade ner till de där förskräckligt smala läskiga människorna som ville tugga våra knotor men precis när det skulle hända gick mitt alarm av. Saved by the bell!!! kan man väl kalla det? Jag hoppas att det var den där tredje personen som var meant att trilla ner. Jag har liksom inget minne av honom från drömmen så det kan inte ha varit nån jag känner alltför väl? Lol. Helst vill man väl inte ens att sin värsta fiende ska ätas levande av kannibaler?

Tur att det bara var en dröm! Nu ska jag sova, imorgon ska jag rida Vicky och Grac, och i guess thats my day pretty much. Gonatt och dröm sött! (Läs: om fluffiga små nyfödda kalvar/lamm/valpar, you choose!)

Imorgon är jag ledig och för att fira det red jag först fem hästar under arbetstid och när vi var klara vid tretiden gick jag frozen youghurt promenad i parken och därefter gick jag hem, svidade om till joggingkläder och sprang sedan 25 min. Det tyckte jag var bra, speciellt med tanke på hur mycket jag hatar att springa. I slutändan var det ganska mysigt, för för första gången under hela min Amerika-tid så kändes det faktiskt som om jag var i ja, Amerika. Florida är ju liksom inte kontinental USA och Kentucky är ju redneck-land, och allt däremellan är ju tja bara nån gelé som rinner emellan gränserna. Men idag när jag sprang i parken så var det världens ståhej. Femtiotalet föräldrar, barn med lagtröjor och slagträn i händerna. Det var knatte-baseball matcher!! På riktiga knatte-arenan! Och hur seriösa var de inte! Det är precis som du ser på film, liv eller död! Hur gulligt och huuuuuur amerikanskt som helst.

Så nu har jag tagit en dusch och låter mig ha lite Facebook-tid innan jag lovat mig själv att titta på film. Eller nåt. Kanske jag somnar innan, jag känner mig väldans trött!

Har jag fortfarande inte uppdaterat Wellington?? OMG. Det får vänta till imorgon! Det är bra morgongöra :) iallafall när träningsvärken sätter in, och jag får trycka i mig fem tylenol för att ens ta mig ur sängen lol, man är liksom inte ung längre. Som tur är funkar tangentfingrarna som de bör! Min telefon dog ju lite martyrdöden häromdagen, så alla foton och videor jag ville behålla är nu borta. Gone. Suuuuck. Men jag är reachable på en stenålders-telefon, no worries friends or family! Vill ni vara jättegoa som kexchoklad kan ni väl texta mig erat namn please så att jag kan spara om alla kontakter. För det har jag inga. Pölsaaaaapuuss


"Trygghet i tanken, skalle i marken"

Häromdagen skrev jag ett jättelångt inlägg men sen knackade mariano på hotelldörren för att ge mig bilnycklarna till trucken och då råkade jag tydligen gå ur appen och inte spara inlägget så det sket sig ju ganska så bra. Och vi har alla varit med om det så vi vet alla hur noll motivation man sedan har till att blogga. Men nu är jag än en gång på väg tillbaka till san Francisco och sitter här i lastbilen med mindre än en timma kvar och då tänkte jag att jag kan använda fem min till att uppdatera bloggen en aning. Jag hoppas jag är ledig snart här så att ni kan få en riktig läsning för då kan jag dra upp datorn som inte öppnats sen hemma i hulta!! Can you believe!! Nåja korean duden har inte börjat med sina missdåd än, tummen upp för det! Puckot liksom, hes going doooown.

Ett helt inlägg om Wellington väntar er nästa gång ni dyker in igen, om ni inte gör det inom två minuter, snarare en dag eller så. Nu måste jag ringa huspojkarna och meddela vår ankomst så att jag slipper lasta av fyra djur helt själv! Pölsapuss