Så nu är vi tillbaka på fast mark igen efter en hektisk vecka i Wien. Egentligen var det inte alls stressigt utan väldigt utdraget och långsamt men på nåt sätt så tröttar det ut en att vara på tävling. Lol. Inte min grej asså, det har vi ju redan konstaterat. Nu var det ju så att vi iallafall vann en ranking klass och vi var 8a i GPn så det var ju ändå en godkänd helg. Partyt gick tydligen inte heller av för hackor, men jag var bara där en kväll och just den kvällen valde Alpenspan att INTE sprida ut tio spånbalar på hotellet och det var väl en himla tur det för tydligen så blev det spånbad och spånregn och spåncocktail de andra kvällarna vilke medförde att festen höll på till halv sex på morgnarna och att alla var väldigt fulla och spåniga. Tydligen blev det skador för 23 000 Euro sista kvällen för nån ryttare kom på den briljanta idén att använda sig av brandsläckaren sisådär 4 am. great success. Im not gonna tell you who it was, my lips are sealed. 

Nämen asså det var typ det jag skulle berätta. När man jobbar såhär med hästar så finns det liksom inte mycket annat till liv, iallafall inte vad som kan nämnas här, men ok, igår kväll åt vi pizza i Slovenien, och det var ju en upplevelse för sig. Staden Maribor var hur fin som helst och det var faktiskt civiliserat. Jag höll liksom i min Michael Kors väska som en nyfödd unge för att jag trodde öststater som denna skulle ha vildar och rånare och våldtäktsmän och maffia överallt men det gick fine. PLus på det. Dessutom fanns det ett grymt shopping center med Zara och det gillas!! Skepp ohoj, vi hörs av nästa gång när jag faktiskt har nåt intressant att meddela. 

För första gången bloggar jag från lastbilen på väg hem från tävling. WHAT säger ni kanske?! Jo men alltså jag vet inte hur gröna gubben lyckas men på nåt sätt fick han ju ner mig till östraste Österrike och direkt efter det med på tävling till POLEN av alla ställen. WHAT säger ni säkert igen. Ja jag vet. Eller nä jag vet faktiskt inte. Men det var en total chock att komma tillbaka in i Europatempot igen och bara att ställa sig inne på framhoppningen och slåss med öststatiga galningar ger ju en livslängds stress för ditt hjärta. Åh herre gud vilket kaos. Nä du. Hästar är nog inget för mig ändå och jag tycker nästan att det är lite sorgligt att ha fått det svart på vitt nu, för man har ändå gjort det här så pass länge att det har blivit en livsstil. 

Nåväl. Höjdpunkten var att Geffe tog med sig perfekt caramel kaffe åt mig varje morgon och i och med att det var enda pausen jag hann få lite näring på under hela dagen så var det nästan lite exciting där runt 8am när jag visste att den orangea jackan snart skulle dyka upp.  Och varje kväll frågade han om jag ville ha pizza och då sa jag "Ja jättegärna men bara en bit tack" och varje kväll när jag dök upp i baren så var det alltid en hel pizza från Pizza Hut som väntade på mig. Suck. Jag är på diet!!! 

Och i och med att jag glömde bort mina echinaceatabletter igår kväll så kittlas det just nu i näsan och bihålorna är igentäppta som kanalerna i Wellington under Isac. Grattis. Så innan vi tog av nu slängde jag i mig 6 stycken på en gång. Tror ni det kan vara farligt?? We shall see. 

Och nu ska jag hålla mig vaken fram tills vi kommer hem vid sisådär 4am. Jag ska vara en god resekompanjon och stirra mig blind i mötande trafiks strålkastare men hur mycket det hjälper det vet jag inte. Men om gröne mannen klarar av att köra och sen åka hem för att sova lite innan han 6am måste åka till salzburg så ska väl jag också klara det för faaan.  Men man är ju inte ung längre det säger jag er bara! 


ONE love

Den som Angel var vänlig nog att upplysa mig är ju faktiskt HELT fantastisk. Asaf Avidan, lyssna på honom. Och btw angel, läs gärna avsnittet om Asafs biografi och tidiga karriär, och i vilket land han bodde fyra år i som liten. Det följer oss och jag klagar inte. 

http://en.wikipedia.org/wiki/Asaf_Avidan

Jomennusåäreatt jag sitter i Alperna, 15 km från Slovenien och undrar lite hur man kan gilla att 1) bo i kylskåp 2) jobba med hästar.

http://donnis.blogg.se/2012/october/turista-i-alperna.html för er som vill ha en update på tidigare avsnitt. Med tillägg på att vi var på tävlingen i Wängi och jag var bara så himla glad över att se alla och samtidigt så överraskad hela tiden över att jag hade Angel med mig. I Wängi liksom. Och med lite smicker hos min framtida svärfar aka bankdirektör i Schweiz kommer man långt, mindre långt kommer man om man inte bytt vinterdäck på sin porsche när det är snöstorm ute och allra minst långt kommer man om går runt i converse på blötsnöad framhoppning. Men det var iallafall himlans gött att träffa schweizerfamiljen igen, framför allt myset med mamma Fuchs och utgången med Sabi, Martin och Angel, som kanske på lördagen sågs som mindre lyckad. US-Mex i kombination med Seeger, Elefanten och CityKebab får mig att minnas denna helgen länge. 

Den gröna mannen skrattade ut min Marco Julio Arellano Polo II och då sa jag att den är fan iallafall yngre än din bästa häst, så det så! Jomen asså det där med att jobba är ju inte riktigt min grej. Inte alls har jag kommit fram till. Det är nog dockk bra att jag jobbar lite för att jag tjänar ju faktiskt pengar plus att jag bränner kalorier, plus har en helt ny lite etta att förfoga över. Med internet dessutom. Halleluja! Nämen nu är det ju faktiskt så att dagen egentligen inte var jobbig alls. Började klockan sju urk, men behöver inte mocka för det gör tysken så att vi tjejer kan spara ryggarna, så vi drack lite kaffe jag och Agatha och sen kom Geffe och red lite och det var nog fan det som var jobbigast. Jag skulle liksom göra iordning en häst och sen till råga på allt rida fram den och sen ta bort den gröna mannen ridit på och sen göra om en hela rutinen igen. Med fyra hästar. WTF. Tur att han inte rider lika kort som en viss madame 007:a för det hade varit ohållbart! 

På eftermiddagen sattes jag på att klippa Bleeker. Och det upptog typ all tid, för sen fodrade och sopade vi och allt runt om och tja, sen var vi klara. Imorgon ska det hoppas och sen åkas till Polen. URK igen. 

Adieu mitenand, nu ska jag kolla igenom Gossip Girl i sängen! :D min stora dubbelsäng från IKEA! 

Så nu får ni en liten fin bild att piggas upp med! 

Jag orkar inte. Det finns absolut inget fint med döden. Det finns inget fint med att förlora någon man tyckte mycket om eller rent av älskade. Och det är aldrig rättvist när någon går bort. Aldrig. Jag orkar inte. Är det verkligen värt att skaffa sig vänner och familj och djur man faktiskt älskar, när man vet att en dag så står man där och vet att man aldrig igen kommer få prata med sin vän eller familjemedlem, eller bara se den där speciella svansviftningen eller höra gnäggningen som möter en? Jag vet inte. Jag orkar inte med döden. Jag orkar knappt tänka på mamma för att det alltid, ja alltid, gör mig sorgsen. Att inte få prata med henne igen, inte kunna ringa och be om matlagningsråd vad gäller ris, att inte få krama om henne igen eller inte ens heller få gräla med henne. Jag skyr undan det, för det mesta. Sen kommer det dagar som dessa då en i min närhet förlorar sin mamma och då orkar jag inte. Livet är inte rättvist, och att mina små syskonbarn båda ska växa upp utan vare sig mormor eller farmor är absolut inte rättvist. Jag vet inte, jag har tappat lite tron på det där livet. Misstolka mig rätt, jag älskar det mer än allt annat, men precis när vi återhämtat oss från ett jobbigt år dyker döden upp igen och tar det han vill ha. Jag vet inte, vem bestämmer? Vem bestämmer över sorgen och lidandet? Det är inte heller så att det någonsin tar slut. Människor i min omgivning har nått åldrar över den som mamma lyckades ta sig över med näppe, och det gör mig rädd och ledsen.

Kanske är det faktiskt bättre att stå själv och varken älskas eller älska. Kanske man orkar mer då. Kanske.

Tänker på er, och ta hand om er. 

eummm. Så nu sitter jag här på loftet igen och gör det som Anneli lärde mig om filmer igår, att titta på dem! Egentligen borde jag 1) planera för resan ner till Österrike 2) Söka program innan den 15. Ingenting gör jag ändå. Soon come. well det fanns inte så mycket mer att säga, jag tänkte bara tala om för er att vi lever och lär men det smids också på planer vilket gör att uppdateringstakten är något låg för att inte säga obefintlig. Snart borde vi dock höras av och tja hej svejs tills dess! Kika gärna in då och då så kanjag underhålla er med roliga bilder tills the action is here! :D

Jahaja, jag sitter här på mitt loft och har precis ikollat på film. En riktigt produktiv avslutning på en lika produktiv vecka (eller månad om du nu ska vara petig!). NU är det ju faktiskt så att det har ju egentligen varit rätt händelserika veckor här i kära Svedala (nå, inte riktigt om vi jämför med Miami, men nästan). En helg var jag ju nere i Göteborg och livade runt med världens bästa Anneli, svampplockning på Orust, utkastning av liten syrra, god mat och gammelgrooms återseende på en bar i stan. Helt enkelt en väldans trevlig helg! Tyvärr blev den alldeles för kort.

Så för att trösta mig köpte jag en bil.

Och nu när jag har bil kan jag hälsa på Linköping lite mer och lite oftare. Förra helgen sjöng Alva i barnkören och Hugo fick följa med mig och Ceasar på promenad. Jag vet inte riktigt hur imponerade de vuxna var av min bil (Señor Marco Julio Arellano Polo II) men hittills har han inte utsatt mig för några mordförsök iallafall. Och det ska väl också nämnas att jag inte heller har utsatt varken Señor Marco Julio Arellano Polo II eller någon stackars fotgängare för det heller. (Vi räknar inte tanten på zebrastrecket på Södermalm, hon hann faktiskt gott och väl!) Nåväl, vi kan väl lämna det med att jag och manuell bil är inte BFFs. 
  Så för att ha det ännu mera roligt så tog sig Anneli upp på ett tåg för första gången i hennes liv ("Vilken vagn ska jag på? Hur vet jag att det är den? Vilken sittplats har jag? Hur vet jag det?? Har jag alltså en sittplats?) riktning Katrineholm för att hälsa på mig och Cesi. Sen drog vi dagen därpå in till Stockholm och vi kidnappade Kattis som var något orolig på världen upp. Hon kallade det skeptisk men vi vet ju bättre! Inne i Stockholm lullade vi runt lite vid slottet och klappade på Streiff, en kunglig hästapålle som dog 1632 typ, och som numera har det lite tråkigt inne i slottskällaren. Som tur är kom vi och chittchattade lite! 

Därefter tog sig Maria en joggingtur upp och ner för trapporna på Plattan och vi enades om både middag på Söder och en after ski--resa i Åre till vintern. Därtill fick jag också den hittills ENDA födelsedagspresenten, tack Maria som alltid kommer ihåg och tänker på sina vänner!! Sen fick jag och Anneli sova över hemma i Täby, tack igen, och sen i onsdags kidnappade vi med oss Kattis igen till Skansen. Det var en ny first för både Kattis och Angel och vi hade nog väldans trevligt tycker jag. Egentligen skulle ju jag och Angel träffa världens bästa lejon R, Bobs son, som var i Sthlm för att promota Marley Coffee men av olika anledningar blev det inte så. Så snart styrde vi kosan hemåt och konstaterade 1-0 Stockholm-Göteborg.

Väl i lilla Hulta igen så tog jag Angel och Cesi med på Sörmlandsledsvandring och eftersom Angel tydligen utvecklat svampsinne så ramlade vi över en massa trattkantarell som vi självklart plockade med oss i min luva. Ceasar höll på att gå ner i sankmark också förresten, det var så roligt så att det är svårt att beskriva. Haha. 

 Sen skulle jag egentligen också akut åkt ner till Tyskland för att ta hand om Ridskolan Strömsholms hästar då Ridskolan himself sitter med fruga och hund på Cayman Islands och det blev problem med deras groom. Men groomen klarade sig ur vattkopporna och jag blev kvar i Sverige. Synd. Det hade suttit fint med en massa pengar faktiskt. Suck. Aja. Nu sitter jag här och som sagt, har varit väldigt produktiv. Nej jag undrar om det inte är dags att rulla neråt. Glassen kallar! 

Skepp o'hoj! Bob is The King, Rohan is The Lion and Turtle is Turtle! One love // Ms Floater, som skulle kunna göra mycket för att få sitta i Negril med Angel och våra svarta vänner igen där livet inte alls var krångligt eller framtiden att behöva tänkas på