För att ens börja med något så konstigt som bara jag kan så tänkte jag lite på alla skitarmband som just nu sitter på mina armar och som jag borde slänga bort eller iaf ta av till förmån för lite finare smycken som jag faktiskt har. Men då är det så att de flesta är minnesvärda mer eller mindre så på vänster handled har vi ett powerbalance band i vitt och rosa, precis ett likadant som jag köpte till maya Fuchs i Miami. Sen har jag ett illgult FEI-armband som ändå kommer kastas bort efter den här veckan så det räknas inte. På höger handled har jag ett orange-grönt-svart som hör till Wien och stall puck-tiden, gjort av inkaindianer. Från London finns också ett rött plastigt H&M we love horses och ett rött VIP-band hit till Thermal så att man kan äta hur man vill. Eller dricka. Om man hinner vill säga.

Så till Thermal som överraskat mig positivt hittills. Först och främst är det mycket mindre sand och ökenstormar än vad jag hade förväntat mig och bara det ger ju pluspoäng. Sen finns Linda här. Och vårt team är roligt. Markus vann en $25000 klass med mulan Lancero, mexarna är snälla, Rob kommer med starbucks morgnar och Saer är gullig. Vad som suger stenhårt är de tidiga morgnarna. Eftersom team coulters mexare tror att ALLT måste vara klart innan Markus beerbaumen kommer och rider har det för det mesta betytt start mellan 5-6 am. Im dying. Nu med. Så nu somnar jag. Mer. Updates imorgon

Jag skrev ett mega långt inlägg. På telefonen. Och sen tänkte jag bara lägga till en bild av allt beautiful här ute på vägen ner till Thermal och då spunkade telefonen. Fucker. Så kort sammanfattning av vad jag babblade om i det inlägg som försvann:

- på väg t Thermal
- amazing hus med minigolfbana, fireplace, pool, biljardbord och tennisbana väntar på att delas med team beerbaums
- update later
- solen i ögonen
- öknen börjar bli varm
- LA vs SF 1-11
- snäll driver

Adiooooos

Från en dag till en annan bytte jag kontinent. Typ bokstavligen talat. Nu sitter jag i San Francisco istället för i Hulta och vädret tillåter tshirt under dagarna istället för varm varmare jacka dygnet runt. Linda plockade upp mig från flygplatsen igår, och min väska som inte hann med i stressen på Newark fick komma som en eftersläntrare senare på kvällen men nu är alla utom Ceasar här. Han fick stanna i Hulta den här tiden, så kanske han kan komma med nästa sväng. Flygresan är lite mäkig med att beställa plats för hund i kabin och eftersom det inte var jag som bokade och iom att biljetten bokstavligt talat bokade 11 timmar innan avgång så kände jag att det skulle bara bli rörigt. Saknar honom gör jag dock. En massa. :(

Och nu måste jag sova. Jag är dötrött. Klockan är ju faktiskt 05.30 borta hos er. Gonatt med er , jag lovar uppdatera och skriva mer imorgon.

...som jag saknar så mycket ibland. En häst liksom. Fast för mig är han THE HORSE. 

Let me introduce Mr Tinka's Boy himself. Love you!

Checka in när de två kämparna vinner ett världscupkval med seriously ett mindre galoppsprång till sista hindret. Seriously ett mindre. Amazing. 

Eller vinner WC-finalen 2001. En film säger mer än 10000 ord <3

Jag saknar Jamaica. Det var helt wonderful och jag tror att vi missade lite av greatnessen när vi var mitt uppe i den. Det betyder ju alltså att jag inte riktigt levde upp till mitt carpe, trots att vi ändå gjorde det på så många olika sätt. Ingen kan säga att vi inte gjorde det mesta av den resan och den resan var fantastisk. Memento vivere på det. 

Jamaicaner är ett fantastiskt intressant folk. Fine att de är höga mesta delen av tiden, men i och med att de flesta inte jobbar så hårt så hinner de tänka desto mer. Och de ord som faktiskt lyckas ta sig ur munnen är faktiskt riktigt kloka ord. För det mesta. Jag är imponerad. Jag gillar inte fransmän, andra avskyr italienerare (av mer eller mindre sunda anledningar lol, so not my fault) och jag tror att en stor del av mänskligheten skulle använda ord som "slöa" "höga" och "gone" för att beskriva jamaikaner. Och det stämmer inte riktigt. Som ni kanske har märkt har jag ju blivit lite av ett fan av denna duden Bob och det är inte för att han rökte och inte för att han sa no woman no cry och inte heller för att jag känner hans son lite sådära. Nej utan för att han faktiskt uppnådde saker i sitt liv. Han ville. Han kämpade. Och han trodde på sitt case. Genom hela livet. For goddas sake, mannen lyckades få två partiledare som stod för totalt motsatta saker i ett splittrat civil war-Jamaica att fatta varandras händer, impulsivt, under en konsert i Kingston. Mitt framför den lika splittrade och våldsbenägna publiken. Respect mon.

"The One Love Peace Concert was a large concert held on April 22, 1978 at The National Stadium in Kingston, Jamaica.

This concert was held during a political civil war in Jamaica between opposing parties Jamaican Labour Party and the People's National Party. The concert came to its peak during Bob Marley & The Wailers' performance of "Jammin'", when Marley joined the hands of political rivals Michael Manley (PNP) and Edward Seaga (JLP)." (Wikipedia)

Mandela kommer nära men jag tror nästan Bobban slog högre på min imponeringsskala just där. Bob ville göra gott genom sin musik och han strävade efter sitt mål att ena folket genom hela sitt liv. Han var även den som officiellt först la till den extra pulsen, takten, som gör reggaemusik så speciell. 

 För mig är han så nära en idol man kan komma att ha som 25-åring. Vad han gjorde var stort. Är stort. Visste ni att han skrev en sång för att stödja de som kämpade för en vit minoritetsregel i dåvarande Rhodesia 1979? Låten kallas "Zimbabwe" och idag ses den som en av landets nationalsånger. Zimbabwe. Afrika. Uppror. Kolonier. Äh han var helt enkelt superior Bobby. En pojke som föddes på 2nd Street i fattiga fattiga Trenchtown, en del av Kingston, och som uppfann sin musik med allehanda saker han kunde finna i området. Han följde sin dröm, han ville något och han kämpade för det. Blesse mon. One love.

(Jag vet att det inte har handlat om shopping, hästar eller vardagssaker på länge här men det kommer. Snart blir det nåt roligt att skriva om, det tror min känsla! )

Tills dess, här är klippet när Bob sammanfogar händerna från två partiledare under ett politiskt inbördeskrig. Som ni ser är det inte planerat, och om ni undrar varför han skuttar runt på scen och ser hög ut, är det antingen för att han faktiskt var det eller mest troligt för att han var en extraordinary karismatisk person som tja, njöt av livet och att uppmuntra människor. I varje uppträdande jag sett med honom, beter han sig såhär, så mina pengar ligger på sista påståendet. Eller en kombination, trots att gräs brukar ge en lugnande effekt. Vid 1:40 börjar han med att berätta att han "want a send a message" och att han är "not supposed to talking" och sedan ber han sina partiledare att komma upp på scen. Enjoy, det ÄR värt att titta på och det är inget man bör missa. Don't miss it, det är upplyftande. (och så jäääävla häftigt!) Dessutom: filmen "Marley", see it!

He changed people

OMG lite humor på kvällskvisten!! "You slapped a fish"

Och en som stämmer så bra in på svenska folket, pricksäkert!

Och obligatoriska gangnamstyle-videon! För människor utan svenska rötter är det nog väldigt underhållande med tomtar och förrymda sjukhuspatienter med eld i håret som dansar japansk dans! Utan alkohol i kroppen!! 

Nu ska jag äta, adios amigas

Jag som verkligen hatar nyår av många olika anledningar sitter nu här alldeles ensam med Ceasar på ett bygge som jag lämnar om ett par dagar och undrar hur mycket dålig karma jag kan ha samlat på mig genom mitt liv för det verkar aldrig som om jag får någon bra karma eller att nånting faktiskt går min väg. Just nu skär det lite i hjärtat och att lyssna på Sarah Brightmans Best Of och fyrverkerier är ingen poppig lösning men så får det bli. Skulle eventuellt firat nyår med Meli från Köfler men jag kände att köra 2 timmar nu ikväll när jag om två dagar ska köra 18 timmar till Sverige vore inte det klokaste. Så därför sitter vi nu här och jag tänkte informera er om att London definitivt är en av mina favvotävlingar,, speciellt som man kunde bo på Hilton istället för hotell a la Alpenspan truck och att wifi fanns på hela området. Balou 8 år debuterade 160 med bara ett ner och gick även en andra 160 också den med bara ett ner. Jag är faktiskt väldigt stolt över pojken. När jag kom där för två månader sedan hade han gått nationell 140 GP och sen debuterade vi först 150 i Leszno, 1 ner, sin första GP tvåstjärnigt internationellt Wiener Neustadt 0+4 6:a, 160 i London och nu i Mechelen fick han gå sin första 5* GP och den gjorde han super, tyvärr den också ett skitpet. Han har mycket att lära men jag tror att han har rätt inställning.  Synd bara att jag inte får följa honom under hans 9e levnadsår.

Så nu är det väl dags för den årliga listan I guess? Den hängivne läsaren drar sig till minne att jag nästan lovade att göra klart förra årets lista innan det här året var slut men så blev det inte utan den får helt enkelt räknas som klar för här kommer den nya:

Årets Elvis: Kubanen <3

Årets bil: Porschen

Årets klubb: Mangos Tropical Bar, South Beach Miami

Årets beachSuperman: Andie

Årets gå-hem-självare/sova i korridorer: Maria the Johannesson

Årets Playersbil: Range Rovern

Årets mesta pool: Annelis på poloklubben

Årets polohäst: Buffalo

Årets låtar: Awolnation - Sail
                     Asaf Avidan - One Day

                     Michel Télo - Ai Su te Pego

                     Gustavo Lima - Balada

                     Turtleman - Wait for me/Rastaparty

                     Bob Marley - One Love/Bad Card

Årets ensammaste roadtrip: Wellington - Kentucky 18 timmar

Årets längsta roadtrip: Kentucky - Calgary 39 timmar

Årets banan: Rastabananen från Casa de la Anneli!

Årets speedlimit: Först 194 km/h med Porsche Panameran sen 210 km/h med Mercedes E350 CDI 

Årets flygplats: Miami International. Om jag hade en penny för varje gång vi agerat shuttle I'd be rich

Årets bästa ex-chef: Mackan the Fuchs!

Årets lastbil: Eleanor. Först kraschar hon in i taket i Lexington och sen får hon dieselstopp på highwayen ut från Calgary. BBB.

Årets mesta: Tatueringar. 3 stycken! 

Årets mesta regn: Kom när vi var och nationalparksklättrade med björnarna i Kentucky

Årets häst: Cadett och Agro får nog dela

Årets tävlingsmässiga höjdpunkt: WC-vinsten i Calgary

Årets roligaste europeiska tävling: London Olympia

Årets cup-dans: Olympia. Malin vann nästan ju!

Årets mest saknade häst: Tinka's Boy

Årets hetaste sol: LA sunshine

Årets mest förvirrade: Än en gång korridorssovande Maria; att hämta vänner på flygplatser en vecka för tidigt är alltid lika underhållande! :)

Årets tappraste bil: Marco Julio Arellano Polo II

Årets mest fantastiska resa: Jamaica. One love. No words needed.

Årets konstigaste natt: Montego Bay, some resort, some Baileysliknande likör. Och some NY-people. Och ett par boomerangliknande flipflops.

Årets sköldpadda: Turtle! 

Årets krabba: Den blå gigantiska i Negril

Årets BMW: X6an

Årets mest livsfarliga färd: Kingston till Ocho Rios genom djungeln. Och bergen.

Årets Vegas-pojke: Ceasar <3

Årets tradition: Puck-återvändning

Årets nya länder: Kanada, Jamaica, Slovenien och Ungern

Årets cowboybar: Ranchmans in Calgary!

Årets roligaste: Linedancing!

Årets maffia: Den svenska

Årets sierska: Kvinnan i London som bara prickade in allt rätt hos mig. Men vadå Kentucky igen!?

Årets mest grönorangea: Alpenspan

Årets gamling som ibland levt upp igen: Farfar/Grandpa aka 11th and Bleeker

Årets mest oväntade roligaste återseende: Lickhammer! Alltför länge sen!! 

Årets vackraste: Banff, Alberta, Kanada

Årets Linda: Algeborg självklart

Årets märke: Michael Kors

Årets mest intressanta resmål:  http://sv.wikipedia.org/wiki/Klippkyrkorna_i_Lalibela

Årets mest coola nya vän: Rohan Marley (japp son till the one and only)

Årets bitch: Nämen du förtjänar inte ens plats i den här bloggen så jag stryker dig

Årets mest USA-inreste: Moi, fem gånger på ett år!

Det finns sååååå mycket jag skulle kunna dra upp här och medans jag nu skriver och tänker efter lite så inser jag vilket fantastiskt underbart och spännande år jag har haft och det är inte förrän nu jag tror att jag inser det. Alla mina vänner jag skaffat på vägen, alla saker och platser jag sett, jag har basically vid 25 års ålder sett mer av världen än vad de flesta gör i hela sitt liv och jag är ännu inte nöjd. 2013 ska bli ÄNNU bättre (hur det nu ska gå till). Det är helt crazy vilket år 2012 faktiskt var, och jag har alla er mina fina underbara vänner att tacka för det plus lite tur på vägen. In med positiviteten och Annelis ordspråk alles kommt gut, no worries man and everythings gonna be alright så ger vi 2013 one love och mig en kick i arslet och ser fram emot en massa nya spännande äventyr!!

Puss på er alla och tro inte att jag har glömt någon av er bara för att ni inte står med, era crazy påhitt finns alltid hos mig men hör gärna av er om det är nånting speciellt jag hastat förbi! 

Tänkte bara meddela allihopa att I'm still alive och att vädret här nere på slovenska gränsen faktiskt tillät mig att ta mig ut o jogga imorse. Då är det ok väder vet alla som känner mig. Däremot protesterar mina fingrar en aning först och främst för att de vill ha sol och saltvatten men för det andra så blev de även hundbitna i helgen och svullnade upp rejält. Men whatever, efter två veckor i Wiener Neustadt med sju hästar så är jag glad över att ha alla lemmar i behåll. Annars kanske man hade kunnat tappa en arm och det hade ju inte varit så roligt i längden. Eller överhuvudtaget i och för sig. Snart är det jul och jag vill ha palmträd, tyvärr verkar det dröja och det är ju en himla tur att inte palmträden emigrerar för när jag kommer måste de vara där jue. Är det ingen som har ett jetplan och lite extra cash åt mig? Eller en illasinnad plan mot att gentle taking down människor man kanske inte vill ha i sin närhet? Mina linser kliar.

Kanske borde köpa nya? One day. Borde ringa Hulta också, det får jag inte glömma. Sen är det Ungern och Budapest som gäller på torsdag. Plus på det alltså. Red sex hästar i onsdags i Stubbensadlar och det gjorde jävlar i  mig ont. "Ja där ser du vad jag har varje dag" sa en grön man med ett smile när Janni Klagaren yttrade sig om hennes ömma skinkor och då sa Klagaren herself att jamen då får man fan ta och köpa Butet eller Devoucoux eller va fan som helst. För det här funkar inte för svenska rumpor. Och sen var det Spotify som tyckte jag skulle uppdatera min landsinformation men det tycker inte riktigt jag. Jag gillar USA jag. 

Dessutom saknar jag min Angel. Suck. Nä nu kanske människan e inne på Skype, då får man passa på! One day baby we'll be old, oh baby, we'll be old, think about the stories that we could've told. Julius Ceasar borde få byta namn till Brutus också. I veckan kom jag och Geffe in samtidigt efter ridning och vad gör hunden? Inte en blick åt mitt håll, bara smörande och gullande och svansviftande med gröne mannen. Du också, min Brutus. Hallå Im hereee liksom. Suck lite gulligt är det allt. Och Linda, henne saknar vi allt en massa också! Och gillar INTE att hennes visa gick igenom, det suger. Och jag är sugen på chips. No bueno. 

Adios amigos, hasta la pasta