Annelis inlagg och summering av sasongen. Helt underbar, och eftersom den ar sa mitt i prick kopierar jag helt frackt av den och lankar aven till hennes fantastiska och mycket intressanta blogg www.donnis.blogg.se! Vill ni ha nat roande kan ni lasa igenom hennes allra tidigaste inlagg for det ar en ung Anneli som skribent lol. Love:) Tills dess, njut av hennes summering!

Och så skiner solen igen

Ja vad kan man saga. Jag vet att jag blivit lite franvarande sen vi tog oss upp till the middle of USA och det beror inte pa att jag har haft semester eller nat utan for att vi faktiskt JOBBAT. Vi hamnade liksom i Europa av nan anledning. Kor du lite ditat hamnar du i London, eller om du hellre vill till Paris tar du den riktningen. Och att vi ar i "Europa" marks aven for att vi faktiskt maste jobba HART. Jag menar, det ar flera kvallar vi varit klara forst vid 7pm,  och fler morgnar som vi har stigit upp vid 5am for att hinna rida en massa och det har helt enkelt varit jobbigt och vi har liksom inte hunnit sa mycket mer an att chilla pa hotellet, ligga vid poolen eller ata pa restauranger. (Vid det senare kan det vara sa att Sverige fick sig ett rykte om att vara hogljudda och lite overallt, iallafall pa det forsta stallet vi var pa i downtown Lexington. Woooopsie haha.)

Naval. Jag lovar, jag borde bli battre pa att blogga och definitivt uppdatera allt som hande forra veckan men nu ar det faktiskt sa sorgligt att jag legat pa hotellet mest hela dagen, sa jag sov lite vilket behovdes och nu borde jag ta mig till stallet tillsammans med Maria fr att gora undan hastarna som har vilodag. Sen ska det tas sig till bio eller middag, jag vet faktiskt inte hur det blir.

TTYL!!

Ok. Not ok. 

Imorgon aker vi harifran, nada bueno. 

Stressad, packandes och grymtades ar val de ord som bast beskriver mig just nu. Jag vill inte harifran!!! Att sen kora sjalv i 15 timmar upp till Kentucky i ett strack kanns ju sadar lagom roligt ocksa.. Nattetid. Great. Hoppar av lycka. Nu ska jag sova. Bloggar ev pa sondag om vi tre blondiner klarar av att kora vara tre vehicles hela vagen upp utan storre missoden. Wish us luck..!! 

 Jag saknar Miami redan.. Att saga hejda till Mangos-folket i sondags, det var en kvavande kansla... Gah. Strypas langsamt. Jag saknar dem allihopa!! Och sa saknar jag stranden. Och pulsen. Och skyskraporna... 

Det var val egentligen bara det jag ville saga. Jag saknar Miami redan. Godnatt. 

Omg jag vet att jag verkligen inte har varit en flitig uppdaterare. Soorry

Forra helgen var busy. Det borjade liksom med att bade jag och Anneli fick ledigt pa sondag istallet for pa mandag vilket i sig var helt awesome. Sen fortsatte det med att vi saklart skulle till Miami. I vanliga fall brukar vi ju vara en sisadar atta galningar som aker ner, och nu var det darmed lite tystare i bilen efter att gruppen reducerats till tva. Det var ungefar lika tyst som hemvagen fran Miami brukar vara. Men vi tankte nog att det tar vi igen, vi far lata Mangos alska oss lika mycket anda! Sa vi borjade med dinner pa Lincoln Road med Sandra och paron, vilket var en mycket trevlig start pa det hela. Under tiden vi gick fran hotellet till Lincoln blev vi varse om en sak. Alla vi motte holl varandra i handen eller runt midjan. Eller kysstes. Eller nat. Och alla dessa par var alltsa av samma kon konstaterade vi snart. Wtf liksom. Vi hade, precis som Sandras paron, lyckats pricka in Miami Gay Pride Parade 2012 den har helgen. Lol. 

Naval. Efter utsokt italienskt kok drog vi oss ater mot hotellet, an en gang bara pa tu man hand. Sen gick det undan. Dominikaner dok upp, vi slapp som vanligt koa (jag vet inte nar jag sist betalade intrade pa Mangos, existerar liksom inte att jag ska behova betala) in pa Mangos, Krushed dansade pa sa fint sa fint, Janni dumpades hos schweizarna och larde kanna annu fler kubaner pa vagen, medans Anneli yrade Vattern Runt. Jag tror inte ens vi drack mer an en Miami Vice var, sa det blev en nykter kvall (som vanligt bor tillaggas! Hrm hrm.) Det kom med en ros hem som dock vissnade pa vagen, och tja, pa vissa satt varv den har kvallen lyckad och pa andra satt var den bara helt okej. lol. Vaknade upp till solsken och tog oss ut till gayparaden, dar jag traffade pa en av mina vanner fran Cypern-resan jag gjorde med Misu, och nu kan jag kryssa i livsboxen for "Att gora: Ga i gayparad". Jag ska dock tillagga att jag blev ganska mycket tvingad till detta, men pa Eriks vagnar stallde jag upp, han skullle varit sa stolt over mig! 

Sen vet jag inte varfor, men medan hela USAs gaybefolkning rejvade jarnet av sig under kvallen bestamde jag och Anneli oss for att stanna en kvall till pa Mangos och entra var vanliga sondagsbuffe av tropiska vanner, och att sedan kora hem pa morgonen. Sagt och gjort, precis sadar gick det till och vi kom hem till Wellie World vid 04,40... Borjade jobba redan vid sju, for att jag sedan skulle hamta upp finbesok nere i Miami igen vid lunch, och tja, vart lilla gang pa fyra personer hade en mycket trevlig eftermiddag/kvall bestaende av dirtbikar, kaffe och sma grodorna-lektioner. 

Tisdagen var jobbig och trakig och resten av veckan fortsatte sa. Eller tja, jag maste sluta klaga, men jag vill ju bara stanna i Miami!! Equador hjalpte mig nagot i stallet, men var ganska vardelos, nog sagt om det. Igar var det da Mangos igen, och den har gangen stannade vi pa ett hotell precis bakom klubben, awesome plaza det dar. Vi kan nog alla fyra enas om att det var en heelt ok kvall. Eller? Inget galet alls, mer an att jag blev bjuden pa drink av Pitbulls  BFF och larde mig se skillnad pa ID-kort, och extraknackte som dorrvakt. Och lite till. 

 Sorgen att lamna Miami var som vanligt outhardlig , tur var val att Maria pallrat sig tillbaka till Estados Unidades! Det kan behovas lite frisk luft speciellt nar nya Laura och Omar haller igang som de gor, for dar ar det rent outhardligt att vara femte hjulet! Lol. Dessutom ska det bli ordning i stallet igen, djur ska klippas och lindor ska tvattas och det ska val borja packas mot Kentucky, sakta men sakert. Jag har borjat  forsoka distansera mig sjalv lite nar det galler Florida. Jag menar, palmtrad ar ju bara kala stammar och lite blad pa toppen? Mangos ar val en bar som alla andra, finns sakert nan ny bar jag kan bli stammis pa som ar lika bra och med lika roliga manniskor. Kanadensare ar sakert snyggare och roligare an kubaner, medans Lake Ontario sakert ger mer havskansla an Atlanten it self. Och jag menar, vem behover varme?? Eller sol? Nej tack, hellre vintertacken och mossa. Jajamen. 

BULLSHIT!! Who the hell am I trying to fool?! Lat mig inte aka, jag vill inte lamna Florida, jag vill inte lamna Miami...!!!!!!!!!!!!!!!!!

May 5th narmar sig i en kuslig fart. Mitt hjarta kommer brista sa fort vi satter oss i bilarna. 

Nu ar det inte langt kvar. Jag vill INTE aka harifran. Jag vagrar. Kan jag vagra? Jag flyttar till Miami och tar Anneli med mig. Jajamensan. Jag VAGRAR lamna Miami bakom mig, uppfattat?? 

Sa. Nu till fragan. Ar det nan som har jobb at oss in Miami? Lagenhet? Gront kort? 

Det hander liksom aldrig. Jag lider av somnbrist. Mamma skulle ha formanat mig en massa ganger om om hur jag maste sova ordentligt. Nu ar klockan 22 och jag sitter har och bloggar istallet for att sova. Idag kan vi skylla det pa Anneli (hihi). Naval hastarna blev vaccinerade igar sa det var ingen ridning pa schemat idag, vi hangde mest bara runt, borstade lite djur och satte de pa skritten. That was it. Sa spannande var det. Sen akte vi till poolen, och sen kopte jag en till resvaska. Oh yeah. Imorgon ska det ridas pa allvar. Holiday is over. Holiday. Is. Over. Gaaah. 

Godnatt. 

men jag har precis varit pa WALMART av alla stallen och kopt mina tre grisar varsin plyschgroda, sa nu orkar jag inte mer. Veckan har konstigt nog varit busy utan Anneli, paskmiddagar pa Little Ranches, Mangos och kubaner, stranden i Lake Worth och nu da Walmart och Tacobell. Och dessutom bli intervjuad av NBC, det tar pa krafterna! 

En liten del av dagens blogginlagg maste jag dock skanka till Camilla Enemark, en av Danmarks framsta ryttare, som i dagarna gick bort i sviterna av en hjarntumor. Hon hade varit sjuk sedan 2006 och klarade av att rida ett Europamasterskap med kemo i kroppen halvaret innan hon dog, fantastiskt stark kvinna. Jag vet av personlig erfarenhet hur fruktansvard den har javla cancern ar, och jag tanker pa Camillas familj och vanner, for jag vet hur jobbigt det ar for dem nu. Det ar sorgligt, Camilla blev bara 31 ar gammal, och drabbades av sjukdomen som 25-aring. Det borde inte vara tillatet. Vila i frid. 

Jag lovar, den har kommer bli stor!! Jag alskar den och blir bara SAAAA glad nar jag hor den!