Ibland, mycket sällan, önskar jag att jag kanske inte skulle ha åkt utomlands någonsin, för då hade det varit så mycket lättare att bara nöja sig med Sverige och Spanien nångång då och då. Nu är det ju så att mitt motto genom livet är carpe diem, vilket ungefär betyder att du ska leva ditt liv som om du vore död nästa dag, alltså leva livet till fullo och njuta av varje moment. Och detta motto rör mig starkt vilket gör att jag faktiskt inte ångrar en enda sak i mitt liv hittills, så i grund och botten vet jag att jag bara är glad över allt jag sett och gjort och jag skulle inte vilja byta det mot något alls. Det är bara när det är så här svårt att bestämma sig som jag undrar lite hur det skulle ha varit om jag inte varit så resehungrig. Det gör livet liksom lite svårare. Jag vill se så många länder och göra så många saker, och jag vill hinna med allt detta innan min livshistoria är slut. Detta gör att jag stressar lite väl mycket när jag som till exempel vid tillfällen som dessa bara borde andas och fundera ut nästa steg. Vad stressar jag för egentligen? Jag vill bara resa. Undrar om jag kan bli reseguide? Helst vill jag ju bara hjälpa människor och djur i Afrika, njuta av lugnet på Jamaica och dansa loss i Miami. Och på detta då även resa och upptäcka nya och gamla länder. 

Äh fan att det ska vara så svårt. 

Och det konstigaste är att jag hatar att bo i resväska. One love.