Ok seriously. Här sitter jag, som av olika anledningar (mest kanske mamma då) inte bloggat på år och dag, och jag har beslutat mig för att ta mig samman lite och skriva ihop nåt. Från iphonen. Great. Mitt i natten. Men det ska göras när andan faller på och jag har inte liksom haft lust att blogga sedan mamma, men nu! Jag vet inte vart jag ska börja så jag tror att jag skippar att försöka uppdatera de senaste månaderna. Ni kommer ändå aldrig att hänga med, och för det mesta blir det ju bara tråkigt hästsnack.. (vilket iof alltid är oundvikligt). På nåt sätt får detta mig att tänka på Anneli, och tänker jag på Anneli förknippar jag alltid henne med när jag var i Polen, Katowice, rättare sagt. Det var första veckan i december, jag var dumpad i en polsk 'storstad' där man inte tog kort på lokala Ica utan bara polska pengar, och där snön låg hög som Berlinmuren och termometrarna hade gått i ide för året då de inte längre klarade av kylan. Nå. Där var jag och strosade runt på shoppingcentret, som faktiskt var ganska modernt, jag hade lämnat mina hästar med sex täcken på var och massa hö, så något sämre samvete hade jag inte, speciellt inte som också hunden låg varmt och gosigt inne i igloon (läs: lastbilen) med två duntäcken över sig. När jag kände mig som mest ensam, ringde jag till Anneli. Där gick jag bland polackerna och pratade med en riktigt god vän, och efter en halvtimmas snack kände jag mig inte alls så deppig längre. Därför är det nu jag tänker på Polen varje gång jag tänker på Anneli. Om jag skulle tänka på Paulina till exempel så tänker jag på Ukraina, no words needed! Jag har så mycket fina minnen därifrån, och så här i efterhand, var till och med de lite besvärligare sakerna så roliga:-) Nå nu glömde jag bort vad det var jag tänkte ta upp från början.. Jag antar att det är så det blir om man svamlar på mitt i natten efter sin andra dag som frilansare. Men snart är också det slut och jag undrar hur min närmaste framtid har för plan. Varför kan saker och ting bara inte lösa sig precis som jag vill??! Otroligt hur mycket man kan grubbla över nånting man borde glädjas över. Jag är en människa som iallafall vill ha nån sorts plan. Och gärna direkt, utan för den skull att planen måste sättas i rullning direkt. Bara jag vet. Orka att inte veta nåt. Låt oss fortsätta en annan gång. Så här kan jag inte yra på när jag lika gärna kan sova och vila mina trötta ben inför morgondagen då det bär av mot Ascona. Godnatt och klart slut.